Krönika

Översättningens dubbla landskap

Jag tycker mest om böcker som inte är svenska. Engelska böcker i original, böcker på andra språk i översättning.

Man skulle kunna tro att allting mister i översättning. Eller att man som svensk förlorar för mycket genom att läsa på ett språk som inte är ens eget, om man väljer att läsa en bok på originalspråk.

Ändå känns det tvärtom. Just för att språket är främmande blir det nyare, mer unikt. Svenskan är svår att variera, det är lätt att falla in i uttryck och nötta ordvändningar. Men i filtret mellan ett annat språk och svenskan, oavsett om det sker i det egna huvudet eller i en översättares, uppstår nya glidningar. Vissa sammanhang blir oklara, går inte att översättas, tematiken kan kännas främmande, ändå finns en spänning som saknas i texter som skrivs och läses av samma grupp. De texter som aldrig byter språk.

I en översatt bok kan engelskan ofta spåras. Mitt i ett replikskifte märker man att man översätter tillbaka till originalspråket. Man ser båda replikerna, den svenska och den engelska, liksom parallellt. Som i Den hemliga historien: "Vi är bara ute och letar ormbunkar, sa Henry" jämfört med "Why, looking for new ferns, said Henry". Man jämför tonen i dem, innebörden, vad som gått förlorat och vad som kommit till. Ingen översättning kan någonsin bli exakt. Det blir som att läsa en tolkning av repliken, en analys av variationen, som fördjupar upplevelsen av boken.

Ibland måste man försöka att läsa på engelska. Som Jeanette Winterson, som skriver en poetisk prosa, med inrim, allitterationer och ordlekar. Jämför inledningen på lighthousekeeping: "My mother called me Silver. I was born part precious metal, part pirate." rytmisk och full av allitterationer med översättningens (Fyrväktaren, bara titeln är en stympning av originalet!) "Min mor kallade mig Silver. Redan vid födseln var jag hälften ädel metall och hälften pirat". Här går onekligen något förlorat.

Men Joyce Carol Oates blir nästan bättre i översättning. Här uppstår ofta den dubbelhet som jag älskar. I En författares övertygelse skriver Oates om hur hon alltid sprungit, och att hon som barn blev utpekad som en av de snabbaste på skolan: "Joyce springer som en hind." säger killarna, och inom mig ser jag originalet strax intill som måste ha varit: "Joyce runs like the wind.". Båda meningarna är vackra, dessutom rimmar de. Man får på så sätt både vindens hastighet och hindens gänglighet i samma mening.

Peter Høegs danska översätter sig lika väl trots att mina danskakunskaper är begränsade. "En förändring kommer inte till stånd" står det och orden ligger ovana i munnen, men ändå rätt. Gammeldags, liksom utländska ligger de där; man läser ett annat språk trots att det är svenska. Och i Tarjei Vesaas Isslottet, översatt från norskan böjer sig meningarna lika exotiskt, grammatiskt korrekta men ändå främmande: "Hon skulle gå bort till den halvt okända flickan Unn, för första gången, till något som hon inte kände till och därför var det skrämmande."

Sara Larsson

Publicerad: 2006-12-09 15:47 / Uppdaterad: 2011-02-14 10:56

Kategori: Krönika

2 kommentarer

heej :D

Ditt namn Oregistrerad 2008-03-14 10:58
 

agree with your sentiments…
i've been reading two books simultaneously and comparing the minute differences for as long as i can remember…
sometimes i think that i actually like what is lost and changed more than the books themselves, or rather, i at least like the game of reading things in translation. the relationship between the original and the translation is always more engaging than either alone…

you sound like you'd like to be a translator…
you ever tried your hand at it?

lo nathamundi Oregistrerad 2008-05-04 06:22
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?