Det finns inte en barnbibliotekarie, och knappast nån unge heller, som inte känner till LasseMajas detektivbyrå. Och är det nån annan bokintresserad som har missat dem så lär väl julkalendern ändra på den saken. Martin Widmarks böcker om de två små detektiverna är en braksuccé på biblioteken, och det är ju så praktiskt med serier – det går att vattna ur konceptet ungefär hur länge som helst, man kan alltid skriva en till. Men Widmark har också breddat sin målgrupp och börjat skriva för de litet äldre. Även här är protagonisterna två, en av varje kön, och även här är de mycket smarta och nyfikna. Men David och Larissa är inte detektiver, snarare snubblar de över mystiska omständigheter från vilka man dessutom kan dra paralleller till filosofiundervisningen i skolan. Spännande OCH lärorikt. Fiffigt, va?

Det här är den andra boken om David och Larissa och det är David som berättar. Det gör han på ett lättläst och hyfsat spännande men extremt enkelt sätt. Övertydligt är bara förnamnet. David sätter sig och tänker på hur viktigt det är att ibland sätta sig och tänka. På den nivån är det. Storyn handlar hursomhelst om att kända vetenskapsmän ur historien har fått sina gravar vandaliserade, och när David och Larissa under en skolresa följer efter en mystisk man ner i en gammal gruva upptäcker de spår av vetenskapsmännen där. Larissa brister ut i monolog:

Jag tror jag håller på att bli galen! sa Larissa och höll sig för huvudet. Skulle världens kanske största konstnär och vetenskapsman sitta där inne bakom den här dörren? Va? Är det det du säger David? Nästan 500 år efter sin egen död! Det är ju fullständigt omöjligt! Mannen som ritade flygmaskiner flera hundra år innan de uppfanns, som beskrev naturen med exakta penndrag och som öppnade människokroppar för att studera vårt inre. Skulle konstnären som målade världens mest berömda tavla, Mona Lisa, sitta därinne och beställa en liter rött vin och en skål fikon? Va?

"…som beskrev naturen med exakta penndrag" Visst pratar väl tonåringar precis så? Problemet med Martin Widmarks bok – som helt klart har ambitionen att vara undervisande såväl som spännande, vilket ju inte är ett brott – är att den trots sina osökta anledningar att låta kloka vuxna, eller den på ryskt vis disciplinerade toppeleven Larissa, berätta vad vetenskapsmännen har skapat i sitt liv, aldrig blir annat än sökt. Det värsta är att jag nog hade gillat det ganska mycket när jag var tolv.