Recension

: Törst
Törst Richelle Mead
2009
Bonnier Carlsen
6/10

Något för alla vampyrtörstande ungdomar

Utgiven 2009
ISBN 9789163864131
Sidor 336
Orginaltitel Vampire Academy
Översättare Torun Lidfeldt Bager

Om författaren

Richelle Mead är en amerikansk bästsäljande fantasyförfattare. Hon föddes 1976 i Michigan men bor numera i Seattle. Utöver Vampire Academy-serien skriver hon på två andra serier: Georgina Kincaid, som handlar om en kvinnlig demon som inte kan vidröra sin älskade utan hemska konsekvenser, och The Dark Swan, som handlar om en frilansande shaman.

Sök efter boken

Det här är den första boken i serien ”Vampire Academy” och en i raden av alla vampyrböcker som ska fylla tomrummet efter Twilight-serien. Jag brukar alltid vara skeptisk mot de böcker som oundvikligen kommer i kölvattnet efter en stor succé, men i det här fallet var det obefogat. Den spelar visserligen inte i samma liga som Stephanie Meyers böcker, men den behöver inte skämmas för sig heller.

Bokens värld befolkas av tre olika sorters vampyrer. Dels har vi moroi, som är dödliga och besitter magiska krafter. De är nästan alvliknande i sin framtoning och dödar naturligtvis inte för att få mat. Nej, i stället finns det utfodrare som ställer upp med sitt blod. Dessa människor beskrivs nästan som pundare som får kickar av att ge blod. Motpolen till moroi är strigoi. Dessa vampyrer är onda och odödliga, och mest lika den bild som man vanligen förknippar med vampyrer. Strigoi kan man bli på två sätt: Antingen kan man som moroi ge upp sina magiska krafter för att bli starkare och odödlig eller också kan man bli förvandlad av en strigoi. Strigoi kan förvandla människor, dhampirer och moroi genom ett enda bett. Strigoi blir starkare av att döda moroi och det är en ständig kamp mellan ont och gott.

Till sin hjälp i kampen mot de onda vampyrerna har moroi dhampirer. Dessa är till hälften människor, till hälften vampyrer. Dhampirer är fysiskt starkare än moroi, men de har inga magiska krafter. De är även kurvigare och har mer sex appeal. Många moroikillar ser det som en fjäder i hatten att få omkull en dhampirtjej. Men de duger bara till en sak. Ska man gifta sig så är det moroi som gäller. Dhampirer kan inte (eller får inte – jag minns inte säkert) få barn med varandra, utan måste få barn med moroi. Det kan vara en förklaring till att de finner sig i att vara tjänare åt dessa bleka figurer.

Vasilisa, eller Lissa som hon kallas, är den sista överlevande i en kunglig moroiätt. Sedan två år tillbaka befinner hon sig på flykt tillsammans med sin beskyddare, dhampirtjejen Rose. De har levt i människornas värld som två helt vanliga high school-tjejer. Boken inleds med att de fångas in och förs tillbaka till internatskolan. Varför de rymde är till en början höljt i dunkel, men man anar att det har något med Lissas speciella gåva att göra. En gåva vars existens skolan vill förneka.

Det är Rose som är bokens berättarröst. Tjejerna är mer än bästisar, de delar ett alldeles unikt band med varandra. Rose kan förflytta sig in i Lissas sinne och känna det hon känner och veta vad hon tänker. Det är ett smart berättargrepp som gör att man får flera infallsvinklar trots att romanen är skriven i jagform. Rose och Lissa delar allt. Rose ger till och med Lissa av sitt blod när de är på rymmen. Rose är en hetlevrad tjej med en kaxig attityd och jävlar anamma. Lissa är mer tillbakadragen och tystlåten. Ibland är obalansen i deras förhållande irriterande, men den beror ju naturligtvis på att Rose är Lissas beskyddare. Det är inte en lätt uppgift eftersom strigoi gör allt för att döda den sista i ätten Dragomir. Lissa gör inte saken lättare genom att ständigt vara på gränsen till självdestruktiv. Varför hon är det får sin förklaring längre fram.

Tar man bort allt det övernaturliga kunde berättelsen ha utspelat sig på vilken high school som helst. Här finns innegänget (de kungliga moroi) och de som vill avancera dit. Här finns de trogna tjänarna som är nöjda med att serva innegänget. Naturligtvis finns det även en farlig kille, Christian, vars föräldrar blev strigoi och dödades inför honom. Han är en riktig outsider, men Lissa och han finner varandra. Här finns skitsnack, ryktesspridning och intrigerande. Det får Rose känna på när några killar sprider ut att hon låter dem suga hennes blod under sexakten. En blodhora är bland det värsta man kan bli. Naturligtvis finns det också en snygg äldre kille: läraren Dimitri, som Rose blir attraherad av.

Boken kändes ganska seg i början med alla beskrivningar av vampyrernas inbördes förhållanden, men den blev bättre efter ett tag. I slutet blev den faktiskt riktigt spännande.

Sofia Luthman

Publicerad: 2009-09-16 00:00 / Uppdaterad: 2009-10-19 19:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3434

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?