Recension

: Det förlorade landskapet
Det förlorade landskapet: En författares uppväxt Joyce Carol Oates
2016
Albert Bonniers förlag
6/10

Motvilliga memoarer eller en lek med genren?

Utgiven 2016
ISBN 9789100154509
Sidor 358
Orginaltitel The Lost Landscape
Översättare Ulla Danielsson
Först utgiven 2015

Om författaren

Joyce Carol Oates är född 1938 och har förutom ett trettiotal romaner och noveller skrivit lyrik, essäer, kritik och dramatik. Hon har tilldelats flera litterära utmärkelser för sina romaner och är för närvarande verksam vid Princeton University i New York.

Sök efter boken

Det vilar något motvilligt över Joyce Carol Oates memoarer. Många av texterna är redan publicerade i olika sammanhang och även om det mesta är omarbetat för Det förlorade landskapet så är författarens reserverade inställning till projektet uppenbar. Kanske ville Joyce Carol Oates aldrig skriva några memoarer.

Det mest påtagliga misstag som minnet gör är att det, ur ett senare perspektiv, försöker ge detaljerna i livet en följdriktig, emotionell utstrålning; det gör – kanske oavsiktligt – memoarförfattaren till ett slags ”karaktär”, som en person i en roman. Men våra liv är inte romaner, och att framställa dem som berättelser skulle förvanska dem.

I efterordet berättar Joyce Carol Oates om de principer som styrt hennes arbete. Hon poängterar att det är just memoarer hon skrivit och inte en självbiografi. Det förlorade landskapet är en mycket selektiv berättelse om en författares uppväxt där symboliska avsnitt om favoritboken (Alice i Underlandet) och det älskade husdjuret (Den lyckliga hönan) får representera helheten. Joyce Carol Oates berättar också att hon i vissa kapitel, där hon behandlar speciellt plågsamma ämnen som incest och självmord, har använt fingerade namn och att hon förändrat ”så många exakta detaljer som jag tyckte att jag måste göra för att dölja den person jag skrev om”. I dessa kapitel har hon också framställt sig själv som ”en till hälften påhittad person”, en Joyce som i första hand är en iakttagare, mer känslomässigt isolerad (och naiv) än verklighetens Joyce.

Våra liv är inte romaner, hävdar Joyce Carol Oates trotsigt, men erkänner samtidigt att hon i Det förlorade landskapet har förvandlat sig själv till en karaktär. Hennes val av undertitel En författares uppväxt, på engelska A Writer’s Coming of Age, kan läsas som en slags innehållsdeklaration. En författares uppväxt – istället för exempelvis min uppväxt – pekar på att memoarerna skildrar sådant som är viktigt för just författarens tillblivelse. Men går det verkligen att sätta fingret på vad det skulle vara? Och är det intressant för vår läsning av hennes övriga verk? Frågar vi den 22-åriga Joyce Carol Oates som studerade amerikansk litteratur vid universitetet Madison i Wisconsin så är svaret – Nej.

Det som skulle ha kunnat vara – det som borde ha varit – den njutningsfulla upphetsningen av att få läsa viktiga verk ur den engelska och amerikanska litteraturen under ledning av framstående forskare, förstördes av så mycket som verkligen ”inte” var viktigt och av det som tycktes vara ett vansinnigt övermått av historisk bakgrund, där tonvikten lades på ”källorna”.

I kapitlet ”Nattugglan” beskriver Joyce Carol Oates hur olycklig hon blev av att tvingas studera litteratur på det här sättet. Så varför skulle hon själv mer än 50 år senare vilja redogöra för sina ”källor” eller ”influenser”? Jag blir under läsningens gång allt mer osäker på vad texten egentligen vill förmedla. En osäkerhet som förstärks av att den svenska översättningen stundtals känns lika tveksam till texten som jag själv är. Min bästa gissning är att det handlar om fiktiva textfragment som blandats upp med tillräckligt många biografiska detaljer för att det kompletta verket skulle kunna förses med etiketten memoarer. Kanske tyckte förlaget att det var dags nu. Kanske roar det Joyce Carol Oates att utforska den här genren och sätta myror i huvudet på läsaren.

Oavsett vilka skäl som ligger bakom tillkomsten av Det förlorade landskapet så kommer en läsare som är förtrogen med Joyce Carol Oates författarskap att känna igen sig i de miljöer, karaktärer och teman som hon tecknar här. Framförallt känner man igen kvinnorna. De är ofta unga, oerfarna och osäkra. Men de är också uppfyllda av sig själva och av ett slags dumdristigt mod som, tillsammans med en oväntad klipskhet, och ibland också grymhet, får dem att likt katter landa på fötterna nästan oavsett hur högt deras fall blir. Eller så flyger de helt enkelt iväg en vacker dag precis som författarens älsklingshöna gör i kapitlet ”Den lyckliga hönan”. På ytan är det här en text som beskriver den mycket unga Joyce ur en hönas perspektiv, men berättelsen kan också läsas som en allegori över alla dessa kvinnor som författaren skrivit om. Kvinnor som till en början verkar vara fjättrade vid sitt öde. Vid en man. En stad. Ett arbete. Eller vid en händelse som märkt dem, till synes för livet. Kvinnor med obrukbara vingar som en dag visar sig kunna bära dem.

Och när väl mina vingar började flaxa steg jag upp i luften, förvånad och uppspelt; och luften förde mig med sig och knuffade mig framåt och jag flög högt över den högsta taknocken på den gamla bondgården av trä på Transit Road.

”The Dark Lady of American Letters” förknippas kanske mest med våldsamma skildringar av ett samtida USA, men hon är också en mästare på att gestalta kvinnor som, oavsett bakgrund, är besatta av att ta sig någonstans. Åstadkomma något. Legs Sadovsky, Leah Bellefleur, Rebecca Schwart och Norma Jeane är bara några exempel. I Det förlorade landskapet får vi (kanske?) lära känna förebilderna till dessa karaktärer: författarens mor, mormor, farmor, syster, barndomsvänner och klasskamrater. Skildringarna av dessa kvinnor – oavsett om det rör sig om fiktion eller träffsäkra rekonstruktioner av minnen – är för mig den stora behållningen med Joyce Carol Oates memoarer.

Jag tycker det är underbart att våra liv inte är så förutbestämda som en del personer kanske skulle ha önskat att de var, utan att vi om och om igen visar oss vara lika oförutsägbara för oss själva som för dem som skulle vilja underkuva oss.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2016-04-28 00:00 / Uppdaterad: 2016-04-27 09:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6539

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?