Sofia Robergs bokdebut är en diktsvit som expanderar snarare än utvecklas från en punkt till en annan. En celldelning. Jag ser framför mig en bubbla som spricker, hur nya små bubblor bildas och ofrivilligt fäster sig mot varandra. För att sedan växa.
Växandet är ett tema hos Roberg, vars dikt har sin utgångspunkt i naturen och havet lika mycket som i människokroppen. I den mån det nu går att skilja dessa åt. ”ordet är en pärla i munnen/ pärlan är en sjukdom i gommen” skriver Roberg. Hon lyckas inte bara upplösa gränsen mellan människokropp och natur, utan också väcka idéer i mig som läsare om talets omöjlighet; dess eviga skönhet och skada.
Pärlemor är en svit som vittnar om det vackra, obeständiga, men också om hur mycket av det som är viktigt – kommunikation och kärlek – försvinner i ett evigt putsande:
någon har rengjort strandremsan med klorin de vita stenarna stumma meningar strödda över marken
Stenarna är stumma, något är allt för ordnat. Stanken av klorin sticker ur dikten.
Talet, liksom kroppen är återkommande element i en diktvärld som kretsar kring pärlorna och havslivet och låter oss ana det som gror ur sår och ständigt slår tillbaka. Roberg skriver:
snäckor talar inte
om havet
de talar om kroppenpärlor talar inte om sjukdom
de talar om pärlor
Jag tänker på hur människan projicerar sina berättelser och minnen på snäckan, på hur ljudet vi hör när vi lyfter den till örat finns där alldeles oavsett om snäckan talar eller ej.
Jag tänker också på hur pärlor finns just för pärlors skull. På hur talet inte är något annat än tal i sitt ögonblick. På hur längtan efter talet snabbt kan bytas mot en längtan tillbaka, till det som var innan talet.
att röra sig bakåt avvecklingen att simma baklänges in i stumheten
I Sofia Robergs dikter finns en rundgång, ett sätt att återkomma till samma detaljer i naturen gång på gång och på så vis nyansera, sätta allt i rubbning. Att Roberg har inspirerats av Inger Christensen är inte svårt att se. Jag tänker på Christensens granatäpple i Brev i april, hur pärlorna är Robergs granatäpple, fastän pärlorna här ger skepnad åt något mer skimrande och svåråtkomligt. Ofta stannar dikten upp, dröjer vid all skönhet, alla ord som inte bara är vackra som bild utan även i sig själva, som ord. Havsanemoner, silkesproteiner, cellkroppar. Det är mycket förtjusande.
Ibland händer det att jag får andnöd i rundgången. Dikten är strukturerad, ja närmast polerad på ett sådant sätt att den alltid återvänder till sig själv. Men så lyfter plötsligt perspektivet; Roberg skriver om ett matriarkat i Stilla havet där ”kvinnorna försörjde byn med sina/lungor…”. Dikten får distans och det går lättare att andas igen. Jag stannar gärna kvar i Pärlemor lite till.
Publicerad: 2016-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2016-04-26 20:05
En kommentar
Din recension har gjort mej sugen på denna bok. Absolut!
#
Kommentera