Recension

: Det
Det Inger Christensen
2009
Modernista
10/10

Tack för det Modernista!

Utgiven 2009
ISBN 9186021540
Sidor 237
Orginaltitel Det
Översättare Marie Silkeberg
Först utgiven 1969

Om författaren

inger_christensen
Foto: Paolo Gaetano

Inger Christensen (1935-2009) var poet, romanförfattare och medlem av den Danska akademien. Hon debuterade 1962 med diktsamlingen Lys och har sedan dess försörjt sig på sitt författarskap. På senare år blev hon som representant för Poeterna en ständig nobelpriskandidat tillsammans med Tomas Tranströmer och Adonis. Dessvärre hann hon avlida innan hon fick det stora priset.

På svenska av Inger Christensen finns sedan tidigare diktsamlingarna Fjärilsdalen (1996, Bonnier Alba), Alfabet (2000, Albert Bonniers förlag) och Det (2009, Modernista), romanerna Det målade rummet (2010, Modernista) och Azorno (2011, Modernsita), Hemlighetstillståndet (essäer och artiklar, 2011, Ariel förlag) och Ljus(2013, Modernista).

Sök efter boken

Första gången jag läser Det får jag ångest. Jag slår upp boken och möts av ett massivt textblock där meningarna slingrar sig som ormar i stackatotakt:

Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig. Vidare. Blir till. Blir mer

Efter två sidor blir jag tvungen att lägga ifrån mig boken i över en månad. Läser en fantasyroman istället. Jag orkar inte med det här nu. Det är för tungt, för ogenomträngligt. Efter ytterligare en månad gör jag ett nytt försök. Nu går det lättare. Textblocken krymper efter hand, luckras upp till stora luftiga utrymmen. Till slut ser det ut som haikudikter. Då händer något lustigt. Jag går tillbaka till textblocken i början och läser dem, motståndslöst. Det är som om de har förvandlats till vackraste sonetterna och språket känns alldeles ljuvligt. Plötsligt är jag trollbunden.

Det ska sägas på en gång: Det är en av de bästa diktsamlingarna jag har läst. Det är en magnifik metatext, en skapelseberättelse och en aktivistbok. Den är så rik att man kan läsa den om och om igen. I ena stunden för att njuta av formuleringarna, i nästa för att förstå dess uppbyggnad; Det är en bok som muterar sig och blir flera böcker, gång på gång. Samtidigt är den en stringent undersökning av språket, en slags vandring längs dess inhägnad i jakt på utgångar. Här, tycks den säga, här kan stängslet bändas upp. Ta dig ut!

Min värld är ett språk genom vatten
med sina lysande nerver förgrenade
når det solen i vattnet godtyckligt generöst

Det beskriver en värld av skönhet men under själva beskrivningen havererar språket. Det är som om dikten tappade modet, som om den slutligen upptäckte att språket inte kan behärskas. Orden, skriver Christensen, skapade en egen värld utav världen. Det blir ”Det”. Jag kommer att tänka på Jacques Lacan och hans påstående om att ordet är mordet på tinget. Det vet om det och den sörjer.

(En liten fotnot: Det skrevs 1969 då strukturalismen var som hippast. Det har satt sina tydliga spår. Det finns en uppdelning i Det som utgår från den danska strukturalisten Viggo Bröndals språkteori: avsnitten heter saker som ”transitiviteter”, ”konnexiteter” och ”variabiliteter” – sådana där medvetet tillkrånglade begrepp som strukturalisterna var så förtjusta i. I övrigt märks tydliga influenser från Roland Barthes och dennes idé om att all text är intertext, dvs. att vi talar med ett slags ready-made språk.)

Jag har länge varit förtjust i Christensen men inte kunnat sätta fingret på vad det är jag gillar. Det har någonting med hennes bredd att göra. Hon rör sig så fritt i dikten, skriver ett svindlande vackert poem i ena stunden för att i nästa låta som en språkmaterialist. Jag läser en essä av Marie Silkeberg, som för övrigt stått för den fina översättningen, och får en insikt:

Hennes diktning är en utmaning mot nästan vilken litteraturkritik som helst. Metanivån är så tydligt upptagen, inkorporerad i hennes dikter, i deras skarpt markerade form och lek med formen, att ansatsen att hitta en punkt utanför, där dikten skulle kunna behärskas, är omöjlig.

Ofta när poeter ska vara smarta nu för tiden och skriva metatext blir det knastertorrt och konstruerat. Det är som om språkexperimentet automatiskt tar bort humorn och det lekfulla. Ofta är det också det som är poängen, antar jag, men det blir så förbannat tråkigt att läsa. Hos Christensen är det annorlunda. Här finns inget experiment för experimentets skull utan bara hängivenhet och, med risk för att låta pretentiös, kärlek. Christensen rör sig så ömt mellan sina ord och bilder. Hon betraktar ett samlag och konstaterar att ”under könsakten är världen en smekning” för att i nästa mening befinna sig på ett mentalsjukhus där det är fångarna som är friska och läkarna som har ångest. Det finns en sådan medkänsla, en sådan varsamhet i Christensens blick utan att det på något sätt påverkar hennes kritiska distans. Så här skriver hon i diktsamlingens sista stycke:

det kunde vara ord
som förde nåd
in i världen
formulerade rädslan
så att varje rädd
person
visste att han nog
var ensam i världen
nog var ensam
med sin rädsla
men aldrig ensam
med sin egen medvetenhet
om rädslan
om världen

Det är något av det vackraste och mest hoppfulla jag har läst. Detta ”det kunde vara ord” är så utopiskt, så underbart, nästan som en bön. Samtidigt finns det inte ett spår av naivitet i stycket; Christensens röst är ogrumlad. Den berättar om det som kunde vara men som aldrig är. Om en potential som finns i mellanrummen, under och över orden. Ungefär som när vi hör ordet ”det” och världen för en kort sekund öppnar sig mot ett oändligt antal betydelser. ”Det. Det var det. Så har det börjat.”

Rasmus Landström

Publicerad: 2010-02-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-03 13:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3620

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?