Det var en gång en liten flicka som växte upp i en stad i norra Jugoslavien. Flickan spenderade mycket tid på sina morföräldrars gård där hon fördrev dagarna genom att springa runt i det mjuka gräset i äppelträdgården, klappa de lena, nykläckta kycklingarna och reta sin mormor genom att dra korna i svansen när mormodern som bäst höll på att mjölka dem. Flickan spenderade nästan varje vaken stund utomhus, ända till dess att solen tog farväl bakom horisonten. För med solens återtåg kom mörkrets framfart.

Den lilla flickan, det var jag. För att jag inte skulle vara ute och ränna även på nätterna krossade mina föräldrar och morföräldrar bilden av lantidyllen med berättelser om den hemska Baba Roga, eller Baba Jaga. En ful, gammal trollpacka med håriga vårtor, hängiga bröst och en omättlig aptit för småbarn. Gissa vem som stannade inomhus på kvällarna efter det?

Så det är med skräckblandad förtjusning som jag plockar upp Dubravka Ugresics senaste roman Baba Jaga la ett ägg. Men istället för att spä på myten om den fasansfulla trollpackan tacklar Ugresic fenomenet Baba Jaga utifrån en annorlunda infallsvinkel. Boken är uppbyggd kring tre delar. Den inledande har en realistisk och självbiografisk ton och handlar om en kvinna och hennes pedantiska mamma i Zagreb. Den andra delen är betydligt mer flippad och följer de tre skruvade pantertanterna Kukla, Pupa och Beba på deras äventyr på ett tjeckiskt lyxspa. Boken avslutas med en akademisk genomgång av ”babajagalogin”, skriven av en av romanens karaktärer.

De tre olika delarna kan till en början verka vara oberoende av varandra, men efter att ha läst några sidor av ”babajagalogin” upptäcker man hur skickligt Ugresic har sammanfogat delarna till en helhet. Detaljer som i de första två delarna verkade obetydliga visar sig ha en stor betydelse från ”babajagalogisk” synvinkel.

Få saker anses vara så fula som det kvinnliga åldrandet. Vare sig det handlar om en gammal tant i Zagreb som håller på att tappa tänderna eller hennes dotter som lämnar ungdomens glansdagar bakom sig och passerar medelåldern. Varför skulle man annars i Bosnien, Kroatien, Serbien, Ryssland, Polen, Tjeckien och i många, många andra länder ha en Baba Jaga att skrämma upp barn (och vuxna!) med?

Ugresic försöker i sin bok att ge fulkärringen upprättelse, att se bakom den tvinande fasaden och istället se styrkan i Baga Jaga, se visdomen som (förhoppningsvis) kommer med åldern. Baba Jaga la ett ägg är en hyllning till den genuina kvinnan. Hon som vågar vara sig själv, även om det innebär att vara en ful, lite småelak gammal tant med luden överläpp och lösa tänder. För det är bara att inse – det är en slutdestination som väntar oss alla, så det kanske är lika bra att acceptera, och bejaka, den så fort som möjligt.