Kriget i Jugoslavien, landet som så snabbt slutade finnas, särskilt i Sverige. Det är enormt hur snabbt Sveriges befolkning anpassar sig efter förändringar. De som kommer därifrån vet inte riktigt ännu vad de ska säga, många säger fortfarande Jugoslavien, liksom invånarna därnere ännu pratar i D-mark.

Jag var jugoslav fram till att jag var tolv ungefär, sedan byttes mitt pass ut av mina föräldrar, de förklarade att de inte ville att jag skulle göra militärtjänsten därnere, för den var hårdare än uppe i norden. Männen från Balkan kallar lumpen här för en barnlek. Mina föräldrar kunde aldrig föreställa sig hur rätt de hade, för jag skulle ha behövt rycka in mitt under brinnande inbördeskrig.

Inte en fluga förnär handlar om efterspelet i Haag, domstolens teater speglas personligt på en vardagsprosa med ett fåtal metaforer. Drakulic tillåter sig psykologisera och utifrån detta fabulera sina berättelser, men inom ramen för en faktaframställning i något slags berättande essäformat. Krigsförbrytare framför skranket avhandlas genom att föra tillbaka dem till sin vanliga miljö, som pappor eller yrkesverksamma män (en kvinna också). Drakulic lägger ned energi på att skildra dem som vanliga människor, du eller jag istället för att som tabloidpressen utmåla dem som bestialiska monster, trots att dessa män systematiskt våldtagit muslimska kvinnor och med pistolen mot tinningen dödat deras män.

Drakulic liknar de anklagade vid folk hon kände innan kriget, en av krigsförbrytarna liknar hennes far som dog innan kriget. Hon skildrar sedan i samma andetag dottern som tar livet av sig för hennes far var generalen som i pressen kallade ”Bosniens slaktare”. På detta sätt kommer boken nära, en av de anklagade kunde likaväl varit författarens far och dottern som begår självmord kunde ha varit hon. Sådana här saker sägs naturligtvis inte, men framställningen får en att dra slutsatser.

Boken är perfekt om man vill ha en enklare beskrivning av mekanismer som utlöses i människan under krig eller andra extraordinära situationer. Drakulic tes är att det är dessa situationer som förvandlar människor till att utföra saker man inte kunde föreställa sig. Hennes framställning är inte djuplodande eller faktamässigt späckad, men de personliga greppen faller jag för, hon får krigsförbrytarna att framstå som människor, men detta sker inte alltför långt från tabloidpressens grepp att få förbrytare att framstå som monster (det är ungefär likvärdiga grepp men detta är mycket mera sympatiskt).

Jag dras med i balkannostalgi när hon rabblar maträtter och så förstår jag det hon referera till direkt, men hon förklara allt väl, så varje läsare ges en chans att följa hennes tankegångar. Hennes tes får mig att inse att jag kunde ha varit en massmördare idag, om inte mor och far bytte ut mitt jugoslaviska pass. Men jag kan inte köpa hennes tes med hull och hår. Det finns alltid motståndskrafter, alla människor manipuleras inte av situationen.