Recension

: De i utkanten älskande
De i utkanten älskande Johanna Nilsson
2005
Wahlström & Widstrand
8/10

Stackars dig och stackars mig

Utgiven 2005
ISBN 9146212086
Sidor 192

Om författaren

Foto: Magnus Liam KarlssonFoto: Magnus Liam Karlsson

Johanna Nilsson är född 1973 i Uppsala och debuterade 1996 med den uppmärksammade romanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Sedan dess har hon publicerat ett tjugotal böcker, allt ifrån romaner till ungdomsböcker och dramatik. Dessutom skriver hon spänningsromaner under pseudonymen Amanda Lind.

Johanna Nilsson – författarens hemsida.

Sök efter boken

Det är ingen dag för passion när Kafé Utkanten och Johanna Nilssons roman De i utkanten älskande öppnar en kvalmig sommardag nere vid kanalen i Stockholm. En har just fått besked om en tumör i magen. En är transa och förskjuten av en familj som vägrat acceptera att Stefan helst av allt vill vara Sofia. En saknar mamman som dog i cancer för tjugo år sedan och saknar pappan, vars superkrafter försvann i samma lungcancersvarta andetag.

Gud är kärlek, sa prästen i kyrkan när hon ännu gick dit.
Varför snålar Gud med kärlek till vissa, medan andra får mer än de orkar bära?

Det är stackars ensamma människor det berättas om. Som så ofta hos Johanna Nilsson. Allt sedan debutromanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden har hon valt att gestalta den utstötning som samhället övar på de aviga människor som av olika anledningar inte lyckats eller velat smälta ner sig till människor av utmärkt svensk form och innehåll.

Lånar vi Lars Winnerbäcks ord så är det ”stackars hämmade lakej, stackars dej och stackars mig. Det är en konstig värld vi lever i” genom hela Johanna Nilssons författarskap. Och även om temat är angeläget så kunde man ha tänkt sig att ännu en roman om den ensamma människans skenbart utsiktslösa kamp mot det kalla, anonyma samhället skulle pröva hennes läsares tålamod.

Nu blir det aldrig så. De i utkanten älskande handlar visserligen om stackars människor, men den språkligt strama formen och romanens komposition, där flera stackars människoöden vävs samman till ett lapptäcke av hopp och förtvivlan, gör ändå romanen till något mer än författarinnans tidigare romaner. Där det förut funnits en enda tydlig huvudperson och röst låter Johanna Nilsson nu perspektivet skifta mellan flera olika individer, vars livsöden ibland står i kontrast och ibland speglar varandra. Mer än tidigare lämnar författarinnan åt läsaren att tolka det som sker. Det är vanskligt och modigt och visar på en betydande utveckling i författarskapet. Hon lutar sig inte längre på en huvudperson med tankemässiga resonemang som ofta kunde ses som en förlängning av författarens egna. Det är djupare vatten hon har gett sig ut på i och med De i utkanten älskande. Större risker. Mer kan gå fel.

Men utvecklingen var nödvändig och bådar gott. Johanna Nilsson har ännu kvar att göra åtminstone mig besviken. Det är stackars många här i Sverige, men de är ändå att gratulera som upptäckt denna den svenska syndens främsta skildrare. Hon lindrar.

Textutdrag (Visa/göm)

Rikard Liljenskog

Publicerad: 2005-04-22 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-21 09:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1597

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?