Recension

: Om vi bara kunde byta kroppar med varandra
Om vi bara kunde byta kroppar med varandra Johanna Nilsson
2018
Rabén & Sjögren
6/10

Ren ångest i rasande fart

Utgiven 2018
ISBN 9789129710649
Sidor 198

Om författaren

Foto: Magnus Liam KarlssonFoto: Magnus Liam Karlsson

Johanna Nilsson är född 1973 i Uppsala och debuterade 1996 med den uppmärksammade romanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Sedan dess har hon publicerat ett tjugotal böcker, allt ifrån romaner till ungdomsböcker och dramatik. Dessutom skriver hon spänningsromaner under pseudonymen Amanda Lind.

Johanna Nilsson – författarens hemsida.

Sök efter boken

Varje gång Johanna Nilsson kommer med något nytt hastar jag att läsa det, trots att jag aldrig egentligen blivit golvad av någonting hon skrivit. Hennes senaste roman, För att väcka den som drömmer, blev Augustprisnominerad och finns recenserad här på sidan.

I Om vi bara kunde byta kroppar med varandra finner vi Kung B och Queen O i Stockholms mindre smickrande delar. De lever gömda och försörjer sig på diverse vis; stölder, prostitution. Kung B är ung transkille, nyligen utkastad från sin religiösa familj. Queen O transkvinna, nyanländ från Iran.

Det är en oerhört svår bok att ta sig igenom. Kanske det tyngsta jag läst sedan Tjänarinnans berättelse. Sorg och ångest genomsyrar den här boken så att den blir både svår att sätta ner och svår att härda ut. De båda huvudkaraktärerna plågas av sveket från sina familjer, deras levnadssituation där de ofta inte har tillräckligt med mat, och de saker de tvingas göra för att överleva. Och kropparna, som inte stämmer och som de mer än något önskar att de kunde byta med varandra.

Det som gör att man tar sig till sista sidan är kärleken. Kärleken karaktärerna emellan, kärleken till familjerna trots att det tar emot, och kärleken mellan människorna de möter. Men det är för det mesta en trasig kärlek, en motsträvig sådan. Den ger hopp, men svärtan lämnar egentligen aldrig sidorna.

Tempot är förvånansvärt uppskruvat. I jakten på överlevnad, kärlek och rättvisa följer den ena dramatiska scenen på den andra. Överdoser hotar ständigt, samt torskarna som kan utsätta Queen O för vad som helst. Även dialogen känns hastad, och sällan trovärdig. Karaktärerna försöker säga för mycket på sina 200 sidor, och orden låter mer som att de kommer från en melodramatisk pjäs än från en ungdomsroman.

Fler böcker om transerfaranheter är givetvis välkomna, men jag kan inte säkert svara om Nilsson har lyckats. Någonstans känns det påklistrat på vad som ibland känns som en actionroman, om än en dyster sådan. Kanske är jag bara inte medveten om djupet på den avgrund som finns i utkanten av samhället. Kanske återskapar romanen en verklighet jag personligen aldrig har behövt handskas med. En sorts utanförskap som är nästan omöjlig att föreställa sig.

Sofie Eliasson

Publicerad: 2018-11-25 00:00 / Uppdaterad: 2018-11-24 12:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7558

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?