En sak lär oss historien; med freden kommer inte alltid försoningen. Det märks tydligt i många konflikter, inte minst den på Balkan. Det lär dröja än innan relationerna har normaliserats mellan flera av de forna Jugoslaviska republikerna. Inbördeskriget rev upp stora sår som än idag varas, det framgår tydligt av Åsne Seierstads intervjubok från Serbien.

Bara det faktum att Seierstad faktiskt inte bara låter sig lockas av kriget, så som många andra journalister, utan följer upp vad som händer i Balkan efter att kriget har avslutats (åtminstone för den här gången) är värt en stor eloge.

Seierstads mål är att låta tretton utvalda individer och en familj, alla från Serbien, själva komma till tals om hur de ser på det som varit. Inte moralisera, inte fördöma – utan intervjua och låta dem skildra sin syn på konflikten. Här finns intervjuer med toppolitiker från Milosevic’s socialistparti, med svartabörsväxlare och med en ultranationalistisk gammal bonde. Här finns den kämpande journalisten, kosovoserben i landsflykt och den upproriska studenten från Otpor. Familjen och individerna är valda för att ge ett spektrum av åsikter från Serbien.

Boken utkom för första gången på norska 2000. Det här är den tredje versionen av samma bok, där Seierstad har följt upp sina intervjuer år för år. Det ger tyvärr ett något förvirrande intryck när man i varje kapitel tvingas hoppa tillbaka i historien, utan några klarare avgränsningar av när intervjuer från ett år slutar och nästa tar vid.

Men även om ambitionen är att låta de intervjuade själva komma till tals, så finns det olika sätt att skildra de intervjuade på. Mellansnacket skiljer sig åt. Personskildringarna likaväl som vad som betraktas som bakgrundsfakta. Liksom kapitelrubrikerna – genom exempelvis en rubrik som "krigsförbrytarens hustru" har Seierstad redan från start stämplat kvinnan som där intervjuas, så vad den intervjuade sedan säger om mannens oskuld faller platt till marken.

Trots det har boken ett viktigt värde i det att den visar på de stora åsiktsskillnader som finns mellan människor. Att det inte är, eller åtminstone inte borde vara, någon överraskning gör dock att boken aldrig känns så särdeles överraskande. Den ger dock ett gott prov på att man inte kan dra alla serber över en kam, och att serber – precis som andra – uppvisar stora åsiktsskillnader. Och därför också att kollektiva bestraffningar av hela folk blir så problematiska.

Men just det här perspektivet gör också att bokens titel – Med ryggen mot världen – förvånar mig en aning. För flera av bokens porträtt ger inte alls intryck av att de intervjuade vänt, eller vill vända, ryggen mot världen – tvärtom. Så frågan om varför om just den titeln valts blir hängande i luften när jag stänger boken.