Det här är historien om den största terrorattacken mot det norska samhället under modern tid. Man önskar att man inte läst den, man önskar att man låtit bli, och ändå känns det nödvändigt. På de första sex sidorna kastas vi direkt in i den vidrigaste delen av berättelsen, skottlossningen på Utöya. Kanske skriver Seierstad in dessa sidor för att vi redan från början skall vara lite förberedda.

Ty när vi läser om den unge Breiviks eskapader som misslyckad graffitimålare, som lite mer lyckad WoW-spelare, men samtidigt som en socialt sett underlig kuf, så kan man ännu hoppas att det hela skall utvecklas till en slags terroristkomedi. Eller en familjetragedi om barnet och den unge mannen som inte förstår de sociala koderna. Som inte passar in någonstans. Om inte det som händer sen, hade skett…

När han börjar författa sitt femtonhundrasidiga manifest består det först av internetklipp från både kloka tänkare och rena galningar, men utvecklas så småningom till egna förvirrade tankegångar. Där han blir redaktör, utgivare, skribent, intervjuare och intervjuad på en och samma gång. I manifestet räknar han upp de han menar är landsförrädare. Bland de åtalade finns:

Kulturmarxister/multikulturalister/självmordshumanister/kapitalist-globalistpolitiker, statsvetare och parlamentariker.

Han beskriver sitt idealsamhälle där sexuell avhållsamhet tills man gifte sig är normen. Att skilja sig är ett kontraktsbrott som måste bestraffas. Men för att undvika uppror borde frizoner upprättas. Där är det fritt sex, fri marijuana och ett utagerande festande som gällde. Så småningom tog tankarna en allvarligare vändning…

Men den viktigaste berättelsen i denna bok är ändå inte den om massmördaren Anders Bering Breivik. Huvudpersonerna är några av de ungdomar befanns sig på den lilla ön Utöya den 22 juli 2011. Några dog där på ön, andra överlevde med livslånga trauman. Det handlar också om deras familjer och om det norska Arbeiderpartiet och dess ungdomsförbund. Seierstad har också intervjuat Breiviks mor.

Seierstad bygger upp händelseförloppet med ett parallellt kronologiskt skeende. Vi får följa den unge Simon som firar att han gått ut gymnasiet. Han håller ett tal där han reflekterar över det smeknamn han fått under avslutningsceremonierna:

Själv fick jag namnet J F Kennedy. Han blev ju tyvärr skjuten i Dallas. Jag är mer optimistisk och väntar mig inte samma öde.

Några dagar senare är han på väg till Utöya. Samtidigt förbereder sig Breivik på sin hyrda lantgård. Han tillverkar sin bomb och finslipar sina planer.

I en annan del av Norge får vi följa den kurdiska flyktingfamiljen vars barn kämpar frenetiskt för att bli norska. Ingen kan vara lyckligare är dottern Bano som äntligen har fått tag på en norsk folkdräkt. Lite senare skall hon resa till AUF:s sommarläger på Utöya.

Det här är en hemsk läsning, författaren väjer inte för några bisarra och vidriga detaljer och samtidigt är det helt omöjligt att lägga boken ifrån sig. Vi vet redan från början vad som skall hända men vi måste försöka förstå. Förstå hur det känns att förlora ett älskat barn. Och hur en man, som rätten med hjälp av rättspsykologer har bedömt som tillräknelig, kunde skjuta ihjäl 69 människor med berått mod. Och dessutom skada och döda flera med en bomb placerad vid regeringshögkvarteret i Oslo.

Seierstad väver skickligt en väv av en serie händelser som sommaren 2011 förändrade det norska samhället i grunden. Det här måste vara årets viktigaste bok!