Åsne Seierstad är en begåvad författare och journalist, den saken råder det inga tvivel kring. Efter succén med Bokhandlaren i Kabul i början av 2000-talet har hon specialiserat sig på att skapa reportageböcker om de ämnen som för tillfället är allra mest aktuella i samhällsdebatten. 2013 utkom hon med en bok om massakern på Utöya och i slutet av 2016 publicerades Två systrar.

I denna aktuella bok porträtteras familjen Juma. Föräldrarna har flytt från Somalia till Norge och barnen har vuxit upp i Oslo, till det yttre assimilerade in i samhället. När de två systrarna i familjen långsamt dras in i en allt mer radikaliserad islamistisk miljö står föräldrarna, syskonen och skolan handfallna. Det norska samhället, präglat av öppenhet, demokrati och en syn på ungdomar där förmågan att ta ställning och argumentera inför en ståndpunkt har mycket svårt att hantera systrarnas alltmer radikala krav. Kraven på att få klä sig i niqab i skolan och att hela tiden få större utrymme att praktisera sin tro bemöts av lärare och skolledning med en påfallande flathet. När systrarna till sist genom kontokortsbedrägerier tar sig hela vägen till Syrien och drömmen om Kalifatet, ja då finns det inte längre mycket för den förtvivlade familjen att göra.

I nästa del av berättelsen beskrivs faderns förtvivlade räddningsaktioner, men vad finns det egentligen kvar att rädda när systrarna inte alls vill komma hem? Och vilka argument kan samhället komma med inför profetiska, karismatiska koranlärare och islamister?

Seierstad uppger i intervjuer att hon strävar efter att vi ska förstå varför en islamistisk radikalisering sker. Hon kontaktades av Sadiq, fadern i familjen, i hopp om att hon ska kunna hjälpa honom i hans förtvivlade situation. Det medför också att Seierstad fått ta del av ett unikt material från chattloggar och telefonsamtal, främst mellan systrarna och brodern Ismael som företräder en ateistisk världsåskådning. Systrarnas resonemang växer fram i en påfallande tydlighet, broderns tillsynes rationella argument bär också på en känsla av hopplöshet. För vad har egentligen livet i en förort till Oslo att erbjuda när svaret på frågan om existensen är: ”Jag tar det som det kommer…” I den beskrivningen glimmar kanske inte en förståelse men en kortvarig insikt förbi. I ett liv där meningslösheten ligger precis under ytan är det lätt att gripa den tillgängliga vägen till sammanhang och mål.

Annars är just förståelsen och svaret på frågan varför inte något som den här boken heller erbjuder. Vi kan tala om socioekonomiskt utsatta områden och relativ fattigdom, ändå förklarar det inte varför några syskon i en tillsynes relativt välmående familj väljer att följa en dröm om ett Kalifat i Syrien. Speciellt inte när det Kalifatet i hög grad begränsar deras yttre möjligheter till frihet.

Kanske är strävan efter förståelse och insikt ändå ett alltför högt mål för denna bok? Seierstad uppger att förståelsen är mångbottnad och det är naturligtvis sant. Men vi kanske inte ens kan förstå i en enkel mening, svaren kanske är alldeles för komplexa? Däremot behöver vi skapa ett samtal om de svåraste frågorna. Varje aktör i samhället; skola, socialtjänst och polis för att nämna några ställs inför frågeställningar som är komplexa och svårhanterliga. Att ens våga tänka, samtala med varandra och ställa sig frågan om varför är kanske ändå en liten öppning. Och då tjänar den här boken sitt syfte trots en stundtals banal actiondramatik som lägger sig framför berättelsen.