I början av 2011 spred sig den arabiska vårens strävan efter förändring och demokrati även till Syrien. Människor började demonstrera mot diktatorn Bashar al-Assads regim. Nästan fem år senare rasar inbördeskriget vidare utan större hopp om ett avslut. Assad sitter kvar. Islamiska Staten och andra extremislamistiska rörelser har vunnit mark. Olika rebellgrupper med skiftande lojaliteter kämpar mot varandra. Över 200 000 människor har dödats och miljoner är på flykt.

Det är frestande att ta till en Facebook-klyscha: ”Det är komplicerat”. Jäklar, vad det är komplicerat. En liten bit in i antologin Syrien – revolutionen, makten och människorna hyser jag gott hopp om att få ett grundläggande grepp om alla olika konfliktlinjer och grupperingar. Ungefär halvvägs börjar jag förtvivla alldeles. Det är inte svårt att förstå om invånarna känner något liknande.

Det kan vara otacksamt att ge ut böcker om pågående konflikter, men Syrien är faktiskt ett ganska lyckat försök. Olika författare – forskare, journalister och aktivister – ger olika perspektiv på olika delar av situationen, från regimens bakgrund och det större maktpolitiska sammanhanget (även om jag gärna sett något större historiskt djup), till konsekvenserna för vanliga människor på flykt. Inte minst Roland Dannreuthers avsnitt om Rysslands Syrienrelation ger en bra bakgrund till Putins beslut nyligen att ge sig in och bomba. Någon sorts helhetsbild närmar man sig faktiskt.

Joakim Medin skriver spännande och faktiskt hoppingivande om den huvudsakligen kurdiska alternativa förvaltning som byggdes upp i Rojavaområdet kring staden Kobane. Aron Lund sätter in islamismen i ett större sammanhang. ”De har kidnappat vår revolution”, menar läkaren och aktivisten Waleed Tamer i Helena Gillingers reportage.

”Revolutionens vår”, så kallar Waleed Tamer det första halvåret av folklig resning. Den tid då man fortfarande närde hopp om att förändring var möjlig i en snar framtid, att omvärlden skulle komma till undsättning, att också Syrien skulle hitta början på en väg bort från en repressiv, blodig diktatur.

- Vi hade inspirerats av Egypten, säger han. Vi hade sett diktaturen i Tunisien falla efter bara några veckors revolution och vi hade sett den värste diktatorn av dem alla, Gadaffi, försvinna efter sex månaders folkligt uppror. Vi hade sett omvärldens stöd till dessa revolutioner och tänkte att nu är det vår tur. Men det blev inte så för oss i Syrien.

Det har varit, skriver Niklas Orrenius i sitt avsnitt – en bearbetning av det DN-reportage som sedan tidigare finns utgivet som enskild bok – ”som om omvärldens blick halkade runt Syrien”. Kanske är det på väg att ändras nu när syriska flyktingar blivit ett mer påtagligt inslag också i Europa, men varför har det tagit så lång tid?

Orrenius säger sig ändå, sedan reportaget först publicerades, fått gott om bevis på att människor berörs av syrirernas öde. Det vore fel, menar han, att säga att de flyktingar han mött har en felaktig bild av det humana och fredliga Sverige. ”Det här året har jag fått många bevis på att det solidariska tänkandet lever”, skriver han. ”Jag hoppas att det stärks ännu mer, att rapporteringen om Syrienkriget fortsätter att få människor att reflektera kring vilket land vi är och vilket land vi vill vara.”

Ett slutord så gott som något.