En man packar sin väska och tar farväl av sin fru och dotter. Tingen omkring honom är välbekanta, en klocka, en barnteckning, en tekanna och en kopp, båda lite spruckna. Det är slitet men hemtrevligt. Välbekant. Men det finns något hotfullt över staden där de bor. Skuggor av någon slags tentakler slingrar sig över hustaken.

Mannen stiger på ett tåg, och så en båt som tar honom över ett stort hav. Det är trångt bland emigranterna på båten, men också ensamt. Framme i den nya staden bildas köer. Mannen går igenom någon slags läkarundersökning, byråkrati. Han får papper och stämplar, men allt är på ett obegripligt språk, skrivet med obegripliga tecken. Folk ropar, pekar. Mannen gestikulerar. Försöker förstå. Försöker förklara. Det är svårt.

Så småningom börjar mannen orientera sig i den nya staden där allt är främmande. Byggnaderna och transportmedlen är underliga och surrealistiska. Maten är märklig. Inte ens klockan verkar fungera som mannen är van vid. Det finns konstiga djur överallt. Mannen får olika ströjobb och någonstans att bo. Ibland blir det fel. Han klistrar upp affischer på fel håll eftersom han inte begriper tecknen på dem. Fast människor är också hjälpsamma. Många av dem han möter är själva flyktingar. De berättar sina historier för mannen, och de hjälper honom till rätta. Blir vänner.

Shaun Tans berättelse om mannens ankomst till den nya världen saknar helt ord. Den är enbart berättad i bilder, i vackra, lätt surrealistiska bilder i mjuk gråskala, eller snarare sepiafärgade, som gamla fotografier. Hela boken är disponerad närmast som ett välordnat fotoalbum, med större eller mindre bilder i räta rader. Ibland stora överblicksbilder, ibland små detaljer i rad efter rad.

Färgerna och dispositionen balanserar mannens nya tillvaro i det märkliga landet med ett sorts bitterljuvt lugn. Som mannens ensamhet och längtan efter sin familj mitt i virrvarret av allt det nya. Här finns uppenbara blinkningar till förra seklets Amerikaemigration – färden över havet, ankomsten till den nya staden med sin karaktäristiska staty vid inloppet, hälsoundersökningen och myllret av nyankomna och lite mer etablerade immigranter – men också mängder av mer fantasifulla inslag.

Jag kan vara ganska måttligt förtjust i surrealism, men här är den både vacker och fyller en central funktion – i den fångar Tan verkligen hur obegripligt ett samhälle kan te sig för den som ännu inte behärskar koderna. De detaljrika bilderna är också sådana som man kan titta på – och gärna prata om – länge. Bara pärmarnas porträtt av människor från olika delar av världen är väl värda uppmärksamheten.

Åtminstone på mitt bibliotek står Ankomsten på hyllan för ungdomsserier, men det är en bok som egentligen inte borde placeras in på ett enda ställe. Den går utmärkt att läsa tillsammans med barn, och minst lika utmärkt för ensamma vuxna. Eftersom den saknar ord är knappast språkkunskaper något hinder heller. Känslorna den förmedlar är snarare universella.