Han heter egentligen något annat, utbytesstudenten som bott en period hos berättarens familj.

Vi tyckte det var väldigt svårt att uttala hans namn korrekt, men det gjorde honom ingenting.

Han sa att vi bara skulle kalla honom ”Eric”.

Det är ofta svårt att riktigt begripa Erics reaktioner. Uppskattar han allt de vill visa honom?

För det mesta verkade Eric mer intresserad av små saker som han hittade på marken.

Samtidigt är utbytet välvilligt. Man försöker i alla fall. ”Det måste vara något kulturellt”, konstaterar berättarens mamma. Man får ta hänsyn till det. Man kan leva med skillnaderna.

Vad texten inte säger, men som däremot framkommer i bilderna i Shaun Tans karaktäristiskt mjuka gråskala, är att Eric inte är människa, utan en liten, liten varelse – lagom stor att förvara sin packning i ett par nötter. När han äter ett gigantiskt popcorn i sin gigantiska biofåtölj upptar det hela hans famn, som när Nils Karlsson Pyssling får en köttbulle, ungefär.

Så kanske är det inte så konstigt att Eric ibland ser saker lite annorlunda än sin värdfamilj. Han når inte ens upp till sevärdheterna de vill visa, och bara skymtar nedanför bordskanten när de vill bjuda på delikatesser. Fast kanske kan man ändå uppskatta varandra?

Precis som sin huvudperson är Eric en mycket liten bok, tidigare publicerad som en del av Berättelser från yttre förorten. En liten bilderboksnovell. På sätt och vis en bagatell, fast samtidigt en ganska stor berättelse om ifall det går att leva tillsammans också när man är väldigt olika och ibland kanske inte riktigt förstår varandra.

Kanske kan man ändå tillföra varandra något? Min absoluta favoritbild i boken är nog när Eric sitter och dinglar med benen över avloppet i diskhon eller något sådant, och på en liten lapp har ritat av formen på avloppet som en blomma med ett frågetecken efter. ”Det var emellertid inte det slags frågor jag hade förväntat mig”, konstaterar texten.

Nej, och det är väl det som kan vara ganska underbart?