Recension

: Skriva barnbok
Skriva barnbok Annika J. Nasiell
2015
Unga Lava
5/10

Tunt bidrag till handboksskörden

Utgiven 2015
ISBN 9789187769351
Sidor 110

Om författaren

Annika J. Nasiell är skrivcoach, redaktör och barnboksexpert. Hon har arbetat i många år som chefredaktör på Barnens Bokklubb där hon läst, bedömt och recenserat hundratals böcker. År 2009 kom hennes bok Börja skriva ut. Sedan 2013 håller hon egna skrivarkurser för barn och vuxna.
Annika J. Nasiell utkom med boken Skriva barnbok hos Lava Förlag hösten 2015.

Sök efter boken

Hur skriver man för unga och barn? Är det skillnad, jämfört med att skriva för vuxna?

Raden handböcker som kommit ut om skrivande de senaste åren är oändlig. De flesta har inriktat sig på vuxenlitteratur, men det finns också ett växande intresse för att skapa barn- och ungdomslitteratur. Genren, som är för bred för att kallas en genre (även om Augustpriset fortfarande bunkrar ihop), blir också titt som tätt utsatt för moraliska angrepp. Får man skriva om det här? Är detta att betrakta som skadligt? Rasistiskt? Förlegat? Icke jämställt, otryggt?

Jag börjar läsa Skriva barnbok med förhoppningen att få svar, eller kanske snarare massor av reflektion kring båda dessa frågeställningar. Och Annika J. Nasiell börjar hoppfullt med kloka Astrid Lindgren-citat. Det är inte skamligt att skriva enkelt, anser Lindgren, även de stora skalderna som blev odödliga gjorde ju det. Skillnaden mellan en bok för lägre åldrar och en bok för högre antas främst handla om tilltal. Det ska vara lättbegripligare, direktare. Det ska röra sig i en värld som de unga kan relatera till. Om det är skrivet för barn behöver det göras av någon som förstår sig på barn.

Det är intressant att höra vad författare och illustratörer som Pija Lindenbaum, Mårten Melin och Lisa Bjärbo har att säga om sitt skrivande. De kommer med handfasta knep och smarta formuleringar kring skrivandet, det märks att de ofta pratat om ämnet i egna skrivarverkstäder eller intervjuer. Roligt är också Lindenbaums möte med sin läkare, när hon får frågan vad hon jobbar med, taget ur hennes sommarprogram 2010. Som en illustration över det allmänskeptiska förhållningssättet till att skriva och rita som yrke:

”Jag gör barnböcker”, sa jag. Nämen, vad roligt, sa hon. Jag tänker också skriva en barnbok. Och så tänkte jag att min mamma eller syster skulle göra bilderna. Jag funderar på vilket förlag jag ska välja. Då vände jag mig om och klippte till henne. Gjorde jag alltså inte, jag sa: Vad trevligt. Jag säger inte till läkaren: Och jag tycker att det är roligt att skära med kniv, så jag tänkte att jag skulle operera lite.

Det är bitarna där författare får komma till tals som jag känner att jag kan ta till mig mest av. Även en färläggare, Erik Titusson på Lilla Piratförlaget, intervjuas. Alla säger matnyttiga saker att vika för och spara. Men kanske hade det behövts ännu fler röster?

Till det positiva hör också övningarna, som många gånger är riktigt inspirerande.

Välj en välkänd saga men lämna efter ett tag originaltexten och skriv en helt egen version.

Exempel:
Hans och Greta behåller häxans juveler och drar till storstan…

Snövit struntar i alla dvärgar och prinsar och ger sig iväg på äventyr…

Trollet lyckas lura ner minsta bocken Bruse i vattnet…

J. Nasiell går igenom olika typer av berättelser som finns. Jag får lära mig mer om barnets utveckling och behov av utmaning i de olika ålderskategorierna. Vilken svårighetsgrad man bör lägga sig på, tips på vad som brukar gå hem (som jag visserligen ställer mig frågande till. Är det baserat på någon allmän fakta, eller främst att betrakta som trender? Och är det önskvärt att författare följer det?). Och så kommer de olika hantverkstipsen igång. Den dramatiska kurvan, show don’t tell, tempus, hur du ska tänka kring början och slut. Jag, som gått flera skrivarutbildningar, läst flera handböcker i ämnet och även hållit kurser i skrivande, känner i de här kapitlen att boken trappar av. Mitt förtroende för den försämras i allt snabbare takt.

Det börjar någonstans när J. Nasiell plötsligt slänger ur sig tvärsäkra påståenden som ”Innan du börjar skriva måste du bestämma dig för vad berättelsen ska handla om”, och ”Om du skriver samtidigt som du hittar på berättelsen kan det bli rörigt och det är lätt att du trasslar till det för dig”. Ja, det kan vara bra att ha ett hum. Men vissa har det inte, och skriver sig fram till något bra i alla fall. Andra vet väldigt lite, men vill inte veta mer, för så fort de vet för mycket dör lusten, och inget blir skrivet.

Och ja, det blir krångligt om du skriver samtidigt som du hittar på berättelsen. Jag gör alltid på det viset, så jag borde veta. Men varje gång jag gjort ett tydligt synopsis eller ens ett försök till det, så har min berättelse aldrig blivit klar. Min poäng: vi gör alla olika. Du måste hitta ditt sätt. Lita aldrig på någon som säger att de hittat det rätta sättet. Det är kanske det rätta sättet för dem. Det kan mycket väl innebära döden för dig. Huvudsaken är att skiten blir skriven. Ett synopsis är inte en bok. En idé är ingen bestseller. Att redigera i flera år är vanligt förekommande. Likaså att inte veta vad man vill säga med det här när man börjar.

Och det här med att förstå sig på barn, hur gör man egentligen det? Handlar det bara om att ha barnasinnet i behåll, att som J. Nasiell skriver, ”minnas hur det var”? Ytterligare exempel på påståenden som inte säger så fasligt mycket. Självklart behöver en författare förstå vad den skriver om. Umgås mer med barn? Praktisera på en fritidsgård, en förskola? Rota fram och läs dina gamla dagböcker? Ta chansen att oftare prata med ett barn, tjuvlyssna på konversationer för att få in rätta känslan, ja jag hade kunnat tänka mig flera roliga tips på saker att göra. Men researchtipsen sträcker sig till att ”om du behöver se hur en skolgård ser ut mitt i natten, så gå dit”. Jaha.

För någon som känt sig sugen på att skriva en bok för barn eller unga och vill komma igång, är detta möjligen en kick i baken. Men Skriva barnbok står knappast på egna ben. J. Nasiell är en tveksam pedagog, det känns som att detta slängdes ihop på några veckor. Jag hade gärna sett att man uppehållit sig mer vid varje avsnitt, framför allt i just vad som skiljer en barn- eller ungdomsbok från en vuxenbok. Om vi författare har ansvar, och i så fall vilket. Jag hade önskat mig en större, tjockare bok i ämnet, med fler författarintervjuer, och herregud: med bilder! Om man nu ska prata om pekböcker och illustrerade böcker. Jag saknar också mer preciserade tips angående omfång (det måste ju finnas regler för detta från förlagens håll), och kanske även en intervju med ett eller två barn. Vad tycker de om att läsa? Och varför? Vad tycker de inte om?

Som sagt: det vimlar av handböcker i skrivande. Det vimlar av kurser och linjer, även i kategorin ”för barn och unga” finns det mycket att välja på. Detta är inte det bästa.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2016-05-29 00:00 / Uppdaterad: 2016-05-26 17:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6571

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?