Sommarregler. Det låter poetiskt på något sätt, och det är det förstås. Men det är också rent konkret ett slags berättelse berättad just genom uppräknade regler – ”Detta är vad jag lärde mig i somras:”. ”Lämna aldrig en röd strumpa på klädstrecket”, till exempel, eller ”Kom aldrig försent till en parad”, eller ”Ge aldrig dina nycklar till en främling”.

Som i de flesta bra bilderböcker är det sedan bilderna som ger de korta meningarna, reglerna, sammanhang – till en viss gräns. Det som händer i bilderna är nämligen minst sagt fantasifyllt, för att inte säga absurt. Surrealistiskt. Inte sällan ganska mörkt och hotfullt. För vad händer när man lämnar en röd strumpa på klädstrecket? Ja, tydligen dyker det upp en enorm röd kanin, och den ser INTE snäll ut.

När jag skummar runt bland recensioner av Sommarregler är det också ofta här tyngdpunkten ligger: på hotet, på det mörka och på maktrelationen mellan bokens båda pojkar (jag uppfattar dem som bröder eftersom de är lika och verkar bo på samma ställe). Särskilt det sista gör mig faktiskt ganska förvånad. Visst förefaller den större av pojkarna bestämma i en del bilder, agera domare i vad som verkar vara en komplicerad variant av surrealistisk tennis eller gränsvakt (”Glöm aldrig lösenordet”). Men han är också räddaren i andra bilder (”Ha alltid med dig en bultsax”) och framför allt upplever de båda allt konstigt som händer tillsammans.

När de i slutbilden vilar framför teven med alla sina äventyr i teckningar på väggen bakom tänker jag att boken handlar om det, om den gemensamma leken och fantasin som man kan kasta sig in men också behöva vila ifrån. Det finns en sådan trygghet i den här sista bilden, och en sådan humoristisk fantasi, intensitet (inte minst i bildernas oljefärger eller vad det är) och ren och skär knasighet i bilderna dessförinnan.

Det är lustigt, inte minst för att jag alldeles igår kanske hade uppfattat en annan barnbok som betydligt mer oroväckande än vad som uppenbarligen var avsikten. Det är så olika vad man lägger in i en berättelse, en bild.

En del barnböcker ligger så nära det poetiska. De är verkligen fyllda av det där Wolfgang Iser pratar om som tomrum, det man själv som läsare måste fylla i. Mellan raderna, mellan bilderna och i dem. Sommarregler är ett väldigt bra exempel på det: ögonblicken som finns där utan att man riktigt fått villkoren klara för sig. Vad är det egentligen som händer? Vem bestämmer? Vad är orsak och verkan? Vad betyder en stirrig gigantisk och sprängröd kanin? Eller en vuxenstor katt i kostym (den som tydligen tar över ens liv om man ”gett sina nycklar till en främling”)? Och vad är det för en ”perfekt plan” man inte får förstöra, där inkapslade figurer med sköra svansar erövrat en enorm jordgubbe?

Jag gillar inte när det blir för knäppt och obegripligt. Som barn blev jag ängslig av sådant; som vuxen blir jag mest irriterad. Shaun Tan har en förmåga att sätta upp varma och meningsfulla ramar för knasigheterna. Innanför dem känns det på något sätt tryggt att det blir hur flippigt och mörkt som helst. Det är en alldeles säregen och värdefull förmåga.