Berättelser från yttre förorten är en bok som får vuxna att ställa de frågor man bara ställer som barn och kliva in i den absurda världen där allt är möjligt. Jag funderar på Shaun Tans målgrupp. Vilka är tänkta att läsa hans böcker? Fungerar de för barn, blir de inte för abstrakta, för absurda? Men så tänker jag att det är kanske för oss vuxna, som de är för absurda. Jag kan sakna ett sammanhang i berättelserna, men inser snart att jag tänker helt fel som söker de konventionella sammanhangen, och förlorar mig istället i fantasin.

Förorten är något vi alla har en relation till. Antingen man älskar sin förort eller hatar den. Ibland är bilden av förorten den med ljusa villor och perfekta gräsmattor i raka rader. Ibland är bilden av förorten gråa höghus i betong och slitna bänkar på dystra promenadstråk. Shaun Tans förort är långt ifrån dessa bilder. Välkommen till den absurda förorten!

Shaun Tans förort är många gånger skrämmande men samtidigt lockande just för att den släpper på locket till fantasin. Tyvärr slår det här inte riktigt lika högt som tidigare verk av honom, men det slår ju högt nog för att jag ska vilja plocka fram boken ur bokhyllan och bläddra om och om igen. Det är tur att det är en bok som tål det.

Som vanligt är det Shaun Tans vackra illustrationer jag faller för främst. De rymmer både det skrämmande mörkret och den inbjudande värmen och ständigt upptäcker jag nya detaljer i bilderna vilket gör att berättelsen aldrig känns helt avslutad, den kan alltid utvecklas med nya dimensioner.

Berättelser från yttre förorten är en samling berättelser som alla kretsar kring det okända, obekanta. Det handlar om en pytteliten utbytesstudent, äventyrliga och farliga bröllop, hemliga rum i förortsvillor som rymmer vackra trädgårdar, märkliga, spöklika pinnfigurer, en strandad kosjö på en grön gräsmatta, hemmabyggda husdjur, en expedition till kartans slut med mera. Det här är den typen av förorter där invånarna är rustade med missilraketer i sina trädgårdar.

Vi förstår mycket väl vad de är till för, åtminstone i grova drag. Vi vet att vi måste skydda vårt levnadssätt i ett allt farligare samhällsklimat. Vi vet att alla måste delta i att upprätthålla vår nationella säkerhet (genom att minska trycket på vapenlagerutrymmen) och, viktigast av allt, att vi blir belönade med känslan av att vi drar vårt strå till stacken.

Lyckligtvis fungerar missilerna som dekorationer istället för vapen. De används som hundkojor, pizzaugnar och förvaringsutrymmen. Men tja, jag vet inte jag om jag skulle vilja ha en missil i trädgården för det.

Det här är en bok att ständigt återkomma till när man vill skaka om tillvaron i förorten lite. Och som svar på frågan vilka som är tänkta att läsa hans böcker vill jag svara: alla. Shaun Tan skriver riktiga all-åldersböcker.