Recension

: Den förtrogne
Den förtrogne Hélène Grémillon
2012
Forum
8/10

Spännande brevläsning i en dåtida nutid

Utgiven 2012
ISBN 9789137137292
Sidor 265
Orginaltitel Le confident
Översättare Marianne Tufvesson
Först utgiven 2010

Om författaren

Hélène Grémillon, f. 1977, har en bakgrund som litteraturvetare och historiker. Innan hon debuterade med Den förtrogne (2010) arbetade hon som journalist på Le Figaro.

Sök efter boken

Ibland uppstår bra saker när genrer blandas. Ibland blir resultatet mindre lyckat. Mixar man ihop en kärlekshistoria med en deckare, förlägger handlingen i en dåtida nutid som blandas med en dåtida dåtid och låter berättelsen berättas genom brev med olika berättarpersoner från dåtid till en läsare i nutid. Ja, då kan resultatet bli fruktansvärt långtråkigt och dödtrist och tråkigt men också alldeles, alldeles underbart.

”En dag fick jag ett brev, ett långt brev utan underskrift”. Så börjar Hélène Grémillons debutroman Den förtrogne och det är faktiskt ingen dålig inledningsmening alls. Den väcker inte bara nyfikenheten utan summerar också de stora dragen i romanen, som i sin grundläggande uppbyggnad består av att förläggaren Camille precis efter sin mammas död, får en serie brev skickade till sig. Brev som hon först bara tror har kommit till fel mottagare, som hon sedan tror är en listig plan från någon blivande författare, som genom att skapa lite extra spänning ska slippa hamna i refuseringshögen och som hon slutligen tror är menade för just henne.

Den historia som nystas upp har alla de klassiska ingredienserna för ett bra kärleksdrama: olycklig kärlek, svek och död. Den dåtida handlingen utspelas strax innan och under den tyska ockupationen av Frankrike och Grémillon, som är historiker, lyckas på ett utmärkt sätt väva in de omvälvande politiska händelserna i berättelsen fast med ett fokus på det vardagliga i ovanliga tider. Personerna påverkas, många högst märkbart, av det som händer när Frankrike hamnar under den nazistiska stöveln. Detta är ändå att betrakta som yttre faktorer, vilket både försvårar och underlättar de skeenden som äger rum, men utan att egentligen påverka själva händelseförloppet.

Genom skiftet av berättare och en jag-person i romanens nutid (som är 1975) finns det en språklig spännvidd med vissa kontraster. Den lite cyniska och samtidigt sorgsna Camille slukas upp av mysteriet och försöker lösa det metodiskt i en text som ligger deckaren nära, medan breven har ett språk med drag av poetiska undertoner som ligger närmre den romantiska sagan. Då man som läsare får samma händelser berättade ur olika perspektiv skiftar även inställningen till huvudpersonerna några grader under berättelsens gång, vilket även bidrar till att dessa levandegörs och förvandlas från roller till komplexa personer.

Framförallt är det hopsättningen av de olika delarna, hur de vävs in i varandra och hur dess kontraster fungerar enligt samma formel som högstadiets knarkundervisning (den där ett knark plus ett annat knark blir lika farligt som tre knark) som gör romanen till en läsvärd berättelse, som är svår att lägga ifrån sig. För Hélène Grémillons debut är varken långtråkig eller dödtrist. Och även om den kanske inte är alldeles, alldeles underbar, så är den i alla fall underbar. Vilket knappast är fy skam det heller.

Oscar Rooth

Publicerad: 2013-01-23 00:00 / Uppdaterad: 2013-01-24 00:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5070

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?