Recension

: Lyckan är en sällsam fågel
Lyckan är en sällsam fågel Anna Gavalda
2009
Albert Bonniers förlag
6/10

Gavaldas gåva till läsarna

Utgiven 2009
ISBN 9789100113308
Sidor 553
Orginaltitel La Consonlante
Översättare Maria Björkman

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Firad författarinna i hemlandet Franrike alltsedan debuten 1999 med novellsamlingen ”Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans”. Född 1970, utbildad till fransklärare vid Sorbonne men skriver nu på heltid.

På franska – Info och även en intervju på franska Wanadoos sida.

På svenska – Presentation av Gavalda på svenska förlaget Bonniers.

Sök efter boken

En text om Anna Gavalda skrivs numera sällan utan att hennes läsare nämns. Alla de som förförts och lockats in i hennes berättande. För de är många, flera miljoner, och från hur många länder som helst, åtminstone om man får tro försäljningslistor och baksidestexter. Gavaldas böcker säljer, det går inte att bortse från.

Nu finns det emellertid en oskriven regel som säger att en någorlunda seriös litteraturrecensent bör inta en viss skepsis mot det som säljer. Man bör vara ganska ljummet inställt och komma med lagom mycket kritik om allt från stereotypa karaktärer till klyschiga boktitlar. Man bör gardera sig, för att sedan be om ursäkt när man efter alla om och men kommer fram till att: tja… jag gillar det här, trots allt.

Så det är naturligtvis med den där förutbestämda skepsisen och en viss nyfikenhet som jag börjar läsa om Charles, arkitekten från Paris, som är en alldeles vanlig 47-åring med misslyckat privatliv och ett lite mer lyckat arbetsliv. Charles bär, som så många andra, på ett komplicerat förflutet. Detta förflutna innehåller bland annat före detta bästa vännen Alexis och dennes mamma Anouk, som Charles har hyst någon form av ungdomlig och aldrig sinande kärlek för. Charles har inte haft kontakt med någon av dem på många år och de är inte längre en del av hans liv, men en dag får han ett brev som förändrar allt. Boken kommer sedan till stor del att röra sig i dåtid, den dåtid som Charles dras tillbaka till och har svårt att lämna. I sina försök att nysta upp oklarheter och begrava det som en gång begravas bör, möter han så sagans öde. Detta öde bor på en ruffig lantgård, heter Kate, har ett lamadjur och bär självklart på sin egen komplicerade dåtid. Kate berättar sin historia, eller sina historier, för Charles över en flaska whiskey och därefter är deras dåtider sammanflätade till en gemensam nutid.

Och detta är vad man förväntar sig av Lyckan är en sällsam fågel, varken mer eller mindre. Det finns, inte bara en, utan två rejäla historier att sjunka in i. Det finns en sympatisk huvudperson, miljöer, stämningar och en enkel, nära vardaglighet i språket som gör det lätt att sluka den här boken. Visst har den sina nedgångar, sin seghet i de 553 långa, ibland tjatiga sidorna, och en och annan allt för välbekant karaktär. Men det tror jag att läsarna är villiga att bortse från. Anna Gavalda har ändå gett oss vad vi önskade.

Anna Carlén

Publicerad: 2009-07-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 16:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3373

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?