Det är en förtjusande majdag i Paris 1942. Andra världskriget är ett globalt faktum och pågår utan skoning runtom i Europa. Men på Hélène Berrs solglittrande gator i Paris pågår bara skönheten, litteraturen och musiken.

Hélène Berr är dotter till en rik judisk affärsman. Hon studerar engelska vid universitetet Sorbonne och lever den privilegierade franska övermedelklassens liv. Det är under en skimrande, frisk tidsperiod vi först får stifta bekantskap med Hélène Berr och följa henne genom det Paris som hon älskar. Hennes dagar präglas framför allt av ett antal förälskelser, där en av de största är litteraturen. En annan är musiken. En tredje är allt som är vackert, och en fjärde är den som riktar in sig på människor i hennes omgivning. Hélène Berr sitter i sin fönstersmyg, spelar Beethovens kvartett med sina vänner, vandrar i parken och förundras över det glittrande vattnet. Hon dricker te, åker på söndagsutflykt, läser kärleksbrev som levereras till hennes dörr flera gånger om dagen. Och så skriver hon dagbok. Dagboken som är öppningen till den Hélène Berr läsarna får lära känna, den som inte helt och hållet syns utåt. Mellan dagbokens blad analyserar Hélène Berr sitt känsloliv; de spirande vänskapsbanden och kärleksrelationernas vara och ickevara. Det är också här hon redan tidigt, mitt allt det sköna, låter oss få ta del av sin oro. Från dagen då hon för första gången tvingas bära den gula judestjärnan, den åttonde juni 1942, viskar Hélène Berrs anteckningar ännu högre om den annalkande katastrofen. Deportationerna av de franska judarna blir fler och fler, rädslan allt påtagligare och när Hélènes far arresteras och förs till interneringslägret i Drancy är kriget oundviklig verklighet även hos familjen Berr.

Hélène Berrs dagbok ändrar karaktär när året blir 1943, och hon återupptar skrivandet efter ett tio månaders uppehåll. Det har bildats en tunn skiljelinje mellan Hélène Berr och hennes vänner; mellan de som förstår och inte förstår judarnas situation. Samtidigt har hennes älskade och själsfrände, Jean Morawiecki, lämnat Frankrike, och Hélène Berr befinner sig i ett tillstånd av sorg och framtidsångest som färgar av sig i hennes skrivande. Dagboken antar en mer filosofisk ton, där Helene Berr i ett ständigt resonerande och med hjälp av förebilden Keats och hans poesi analyserar de stora frågor som präglar hennes omgivning.

Hélène Berr har kallats Frankrikes Anne Frank. Precis som Anne Frank är Hélène Berr en viktig röst ur det judiska vardagslivet under andra världskriget, ett vittnesmål som inte går att blunda för och därmed ytterst reell. Ändå har jag under läsningen länge svårt att förstå att detta inte är fiktion. Hélène Berr skriver utifrån en tillvaro som ofta inte bara långt bort utan också har ett ständigt litterärt skimmer över sig. Hon beskriver sina kärlekar och miljön omkring sig med passion, refererar regelbundet till sina favoritförfattare och utforskar frågor om mod, flykt och egoism med sådan klarsynthet att jag flera gånger måste stanna upp och tänka.

Det som Hélène Berr skapar i sin dagbok är helt klart en egen värld. En sådan man, trots skuggan som kriget kastar över den, i långa stycken vill befinna sig i. Men när hon skriver (dagboken s. 178) att ”ingen skulle tro mig”, om det som upptar hennes inre tankar; hennes osjälviskhet och ständiga medvetenhet, är det ändå just det man måste göra. Tro henne. För Hélène Berrs värld är rörande. Och alldeles verklig.