Bakom Jag vill leva finns en fascinerande historia. På 1930-talet levde en flicka vid namn Nina i Moskva. Hennes far var just hemkommen efter sju år i Sibirien, dit han utvisats till följd av sina politiska åsikter, då hon började föra dagbok. Stalintidens säkerhetspolis bevakade Ninas far hårt. Fem år efter faderns hemkomst hittade myndigheterna Ninas dagbok. I dagboken hade Nina uttryckt viss antipati för Stalin och hans regim. Med dagboken som bevis dömdes Nina tillsammans med sin mor och syster till 12 års straffarbete och exil. Straffet var ytterst effektivt. Nina höll tyst resten av livet och gav upp sina tankar på att bli författare. Istället blev hon konstnärinna.

Jag vill leva inleds med ett förord på tjugo sidor. I förordet berättas denna fascinerade historia. Sedan följer trehundra sidor dagboksanteckningar. Dagboksanteckningarna är så som tonårsflickors dagböcker är mest: vimsiga, pubertala och tämligen ointressanta för utomstående. Därför är jämförelserna som gjorts med Anne Franks dagbok förhastade. Även om Ninas öde är gripande och även om dagboksanteckningarna ger en unik inblick i hennes liv kunde berättelsen om Nina ha gjorts mer lättillgänglig genom en regelrätt biografi. Den är så pass angelägen att den förtjänar lättillgänglighet.