När Siri Johansson gick bort 2010 lämnade hon efter sig tusentals sidor dagboksanteckningar. Ett urval av dessa har sonen Sven Teglund sammanställt och gett ut i bokform.

Dagböckerna skrevs från det att Johansson blev änka i början av 1990-talet, till det ögonblick tjugo år senare då hon drabbades av en stroke och kort därefter avled, 92 år gammal. Sammanställningen och renskrivningen är ett personligt projekt. Det ska inte ses som ett mausoleum runt en mor, utan som ett sätt att dels återuppleva, dels upptäcka – och så skildra.

Halvvägs in i anteckningarna dyker det upp femton uppslag med Johanssons avmålade virkningar, ett av den klassiska hemmafruns många kännetecken. Teglunds akvareller är närbesläktade med genomgången och renskrivningen av dagböckerna. Målandet blev en återupplevelse och resultatet högst påtagliga bilder av upprättad struktur, och distraktion från ensamheten. Det är även en lättillgänglig bild av prydlighet, tillrättalagdhet, regelbundenhet och upprätthållandet av allt detta – en karta eller ett mönster för konventionellt liv och umgänge. Men först och främst distraktion. Måste göra något, ha en syssla. Tantens kamouflage mot den hotande ensamheten. Mjuka skyddsnät att kasta ut till barnen ute i den farliga världen.

Det finns ett förord och därmed en klar, underliggande berättelse – som dagboksanteckningarna bara är ett avtryck efter – genom hela läsningen. Det handlar inte om att veckla ut en förtätad historia, utan snarare om att känna in en framträdande berättelse:

Det är berättelsen om en passionerad men tillbakahållen läsare från en tid och plats där man trodde på förlästhet. Ironiskt nog blev denna ickeläsande läsare formligen en del av böckernas värld. Det handlar om en person i loggboksform: en person som man tror hade kunnat skriva, men som höll tillbaka även där. Det handlar om tron, om att vad det än gäller alltid tacka och vädja till Gud och Jesus. Det handlar om det enkla livet; om den trygga och oroliga sociala fållan; om att bli gammal, ensam. Om att ha haft.