Karl Alarik Grönholm var trädgårdsmästare i början av 1900-talet och han började skriva trädgårdsdagböcker under sin utbildning och fortsatte sedan plikttroget med detta genom sin karriär.

Trädgårdsdagböckerna är nog i sig inte så unika, skriver Baarman, det var nog ett vanligt inslag i trädgårdsutbildningar på den tiden att man lärde sig att skriva noteringar om sitt arbete. Det ovanliga med Grönholms dagböcker är egentligen att de blivit bevarade till eftervärlden.

Utifrån Grönholms dagböcker och det lilla som finns att veta om hans liv skriver Baarman en alldeles fantastisk biografi som verkligen är extra allt. Ingenting går obemärkt förbi, allt måste undersökas. Det arbetssättet gör att det här blir så mycket mer än en dagboksutgivning.

I början av läsningen tycker jag att det är lite märkligt att bygga upp så mycket av så lite. Här finns exempelvis en lång genomgång av skolor som Grönholm sannolikt, men inte helt säkert, gått på som ung. Efter ett tag vänjer jag mig vid berättargreppet och förstår att det är nödvändigt. Grönholm själv ger nämligen inte mycket mer än korta noteringar om dagens sysslor:

1901 november 26. Torglass lagas i ordning till Ekenäs torg. Snötrampning i trädskolan. Gräslök inplanteras. Spirea intages till drifting. Persilja upptages.

Utifrån dagboken vaskar Baarman fram spännande statistik om den här tidens växter och också om hur trädgårdsarbetslivet kan ha sett ut, allt uppställt i snygga tabeller för den vetgiriga. Apropå snygga tabeller så är boken tjusigt formgiven av Kristin Lidström, som också gjort de vackra illustrationerna.

Vi får följa med Grönholm ut i Europa där han arbetar som trädgårdsmästare vid Gardasjön och studerar vid pomologiska institutet i Proskau. I bakgrunden ligger en dov ton av samhällelig förändring. Det är några år före första världskriget och oroligheter i Ryssland spiller över till Finland. Kanske är det också på grund av säkerhetsläget som Grönholm har valt att lämna Helsingfors för arbete och utbildning på kontinenten?

Han återvänder till Finland och dödas, endast 34 år gammal, i det finska inbördeskriget. Det blir ett så abrupt slut på en biografi som huvudsakligen handlar om en karriär inom trädgårdsskötsel. Trots att slutet på historien framgår redan i bokens baksidestext så blir jag alldeles chockad över meningslösheten i det. Kanske har det att göra med att det är svårt att få ihop historierna? Antingen läser man en bok om finska inbördeskriget och är beredd på ond bråd död, eller så läser man en bok om trädgårdsskötsel och förväntar sig tips på hur man skall sköta sitt äppelträd.

Och då kan ju inte trädgårdsmästaren dö?