Jag hade en samling halvskrivna dagböcker av olika karaktär i källaren när det stora skyfallet drog över Malmö 2014. De blev fuktskadade och fick följa med all möjlig annan bråte till tippen efteråt. Sorgligt kan man tro, men det var faktiskt mest skönt att bli av med kartongerna som följt med genom otaliga flyttar och som jag aldrig riktigt vetat vad jag skulle ta mig till med.

Nu finns de inte längre och lika gott är väl det. De gånger jag försökt läsa dem har jag inte alls gillat det. Ens unga jag är ändå lite för … mycket! Kan jag tycka.

Lättare då att läsa någon annans dagbok, när man nu får tillåtelse. Men liiiiiite jobbigt det också, faktiskt. Dagboken fyller väl främst sitt syfte när den skrivs, som läsning är det lite klurigare. Det känns som att man tjuvtittar och snokar på privat område.

Så hur kan man egentligen recensera en dagbok? Är det verkligen okej att ens läsa det smärtsamma stycket om en tonårstjejs gräl med pappan, om hur hon känner att hon aldrig duger något till i pappans ögon? Och hur skall jag egentligen ta mig an glassrecensionerna av en tjej som avslutar sitt inlägg på följande sätt:

Jag har godislöfte, och för det får jag 50 kr i månaden, det är svårt, men jag klarar mig bra! Tyvärr köper jag oftast glass för mina 5o kr.

Tyngre är dagboksutsnitten från tjejer som verkar ha gått in i drogmissbruk eller som kämpar mot svåra depressioner eller anorexi.

Blandningen av banala listor och de tyngre existentiella texterna är den här samlingens styrka. Jag tänker att lite av varje finns hos de flesta och att boken säkert kan fungera som både tröst och inspiration för den tonårstjej som läser boken.

Även om vissa texter är svårlästa är det verkligen en lysande idé att ge oss dagboksbladen som inscannade bilder. Det känns helt äkta och man får känslan av att man kan ta på de inklistrade fotona och biobiljetterna. Några av de äldsta dagboksutsnitten finns transkriberade i slutet, men det finns några modernare utsnitt som kanske också hade behövt en transkribering.

Tonårstjejen är sig ganska lik under årtiondena och funderar ofta över samma frågor. Handstil, ordval och yttre omständigheter gör ändå att vi, utan att texterna försetts med årtalsangivelse, förstår ungefär vilket år texten är skriven. Andra världskriget skymtar förbi i någon av texterna och sms-väntan är en tydlig detalj i någon annan fundering.

Tonårstjejens dagbok har sin upprinnelse i ett konstnärligt projekt där Daniela Auerbach och Lovisa Henoch tillsammans med Mikaela Krestesen samlat in dagboksblad genom olika aktiviteter på olika platser runtom i landet.