När jag var liten var det Kitty-böckerna som gällde. Jag vet inte exakt vad som lockade så med henne, kanske det att hon var en kvinna som löste mysterier. Mest fascinerad var jag i alla fall av hur hon om igen lyckades ta sig ur knopar, kidnappningar, kriser. Nu som vuxen läser jag sällan den här typen av historier, eller deckare för den delen. Fejk var jag däremot tvungen att läsa i vilket fall, för det är ju trots allt E. Lockhart som skrivit. Kanske är det allt du behöver veta är fortfarande den starkaste läsupplevelsen jag haft sedan jag läste den för ett par år sedan. Men trots höga förväntningar blev ändå den nya boken en god, om än annorlunda, överraskning.

Boken handlar om Jule, eller om Imogen, eller kanske om de båda. I vilket fall är de vänner. När boken börjar ser vi Jule på flykt, utan att veta vad hon flyr ifrån. Mer än så tänker jag inte berätta om handlingen, för som vanligt med författarens böcker så är de bättre ju mindre man vet innan läsningen. Däremot en sak om hur den berättas: baklänges.

E. Lockhart är en mästare på att droppa information. Det krävs ett visst tålamod för att läsa hennes böcker, men det är alltid värt det i slutändan. Fejk är visserligen inte lika stark eller överraskande som hennes senaste, men den är fortfarande en klar bladvändare. Historien om Jule är en feministisk kickspark, ett (eller kanske flera) moraliskt dilemma och en massa jävlar anamma. Den löser inga problem, men den ifrågasätter de hjältehistorier vi ständigt möts av.

Språket är rakt, innehållet ofta rått, och kontrasterar till den poetiska Lockhart vi sett tidigare. Men det passar tempot här, det rättframma. Jule är knappast en förebild, men lyckas ändå vara inspirerande. Tanken att hon måste vara en förebild är också tröttsam, en tanke som så ofta nämns när det handlar om så kallade ”starka kvinnliga karaktärer”; att författaren gör något annat här är befriande.