Mord är en av de mest föraktliga handlingarna. Hur kommer det sig att man ändå håller på Patricia Highsmiths romanfigur Tom Ripley? Han tar livet av folk och krumbuktar sig sedan i det oändliga för att undgå rättvisan. Läsaren vill till varje pris att brottslingen går fri och offret förblir gömt. Hur fungerar det där?

Jag tänker på citatet “To understand all is to forgive all” ur Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Patricia Highsmith bygger sin karaktär synnerligen omsorgsfullt. Inblicken läsaren får i Tom Ripleys psyke är mångbottnad. Känslan att man ”förstår allt” leder inte bara till att man förlåter utan dessutom flyttar sympatierna från offret till förövaren.

Det finns fem romaner om Tom Ripley. Allt börjar med att han får ett uppdrag av en rik skeppsbyggare Greenleaf i New York. Han ska åka till Italien och övertyga sonen Greenleaf, Dickie, att återvända hem.

Tom Ripley har en trasig och kärlekslös barndom bakom sig. Han hade förstås varit värd något bättre. Nu hungrar han efter det bekväma livet som överklassen lever. Han anser i djupet av sin själ att han förtjänar nystärkta skjortor, guldringar, de bästa årgångsvinerna och all världens intressanta resmål.

Genom att ta över Dickie Greenleafs identitet får Tom Ripley pengarna som behövs. Men drivkrafterna går djupare än att bara säkra materiella förutsättningar. Med Dickies namn, manér och kläder får Tom självsäkerheten som krävs för att med rätt sorts attityd exempelvis checka in på Roms främsta hotell. Eller för att hyra ett palats invid en av Venedigs kanaler, med tjänstefolk!

Det stannar inte vid det. Med Dickies identitet kan denna dubbelnatur njuta fullt ut av exempelvis ett besök på Akropolis. Som Tom Ripley skulle han bara uppleva samma turistande i gråtoner, inbillar han sig.

Möjligen är Tom Ripley homosexuell, frågetecknet kring detta blir hängande i luften. Det är i första romanen 1950-tal och allt annat än heterosexualitet ses som avvikelse, psykisk sjukdom och potentiellt brott. Misstanken om en sådan läggning är i så fall något som måste döljas.

Dickies väninna Marge genomskådar Toms enkla bakgrund och misstänker att Dickie utnyttjas. Hon nosar även på det där med homosexualiteten. Tom å sin sida hyser enbart nedlåtande tankar om Marge, klart över gränsen för misogyni. Henne kan han lura, tänker han, vilket känslostyrt våp!

De flesta kan sympatisera med sökandet efter identitet. Klassresenärer är vår tids hjältar då de tycks bekräfta att meritokratin fungerar.

Bedrägerier kan möjligen passera om offren har vad de behöver och mer därtill. Mord är dock något svårsmält. Kanske, kanske om offret är ett riktigt kräk… Men så bekväm är inte Patricia Highsmith. Alla hennes romankaraktärer är omsorgsfullt konstruerade, även Ripleys offer. Hon gör sig sällan skyldig till stereotyper.

De tre första Ripleyböckerna har samlats av Norstedts i en volym. Med varje bok blir Toms drivkrafter blekare. Han nöjer sig med ett stillsamt liv i en stor villa utanför Paris. Bekväm småborgerlighet snarare än nervig rastlöshet. Därmed avtar spänningen gradvis. Att lögnerna ständigt jagar honom i hasorna kan bara delvis uppväga. Men första boken är ett mästerverk.