Första gången jag läste Patricia Highsmith var efter att ha sett filmatiseringen av hennes The talented Mr Ripley (med Matt Damon och Jude Law från 1999). Jag var inte minst fascinerad av filmens suggestiva homoerotiska laddning mellan offer och gärningsman, och blev en liten smula besviken på att jag inte hittade igen den i romanerna om Tom Ripley. Då hade jag förstås ingen aning om att Highsmith också var författare till en banbrytande lesbisk kärleksroman.

Carol publicerades första gången 1952 som The Price of Salt under pseudonymen Claire Morgan. Då var Highsmith nyetablerad som spänningsförfattare efter debuten med Främlingar på ett tåg, vars filmrättigheter nästan genast köpts upp av Alfred Hitchcock, och hennes förlag ville ha mer av den varan.

Carol är alltså egentligen inte en spänningsroman, även om hoten inte sällan ruvar tunga över dess huvudpersoner. Tonfallet påminner ändå om spänningsromanens. Vartenda ord och detalj – i förälskelsen likaväl som deckarintrigen – tycks stämningsmättad och betydelsefull.

Så är det från den första gången som nittonåriga Therese, aspirerande scenograf men för tillfället extraanställd för julrushen på ett stort varuhus leksaksavdelning, får syn på Carol, en elegant, lite fjär kvinna vars blick Therese inte kan slita sig ifrån. Carol beställer en julklapp till sin dotter och vill ha den levererad. Therese skickar ett julkort till adressen och de båda kvinnorna inleder en intensiv relation.

Carol ligger i skilsmässa och hennes umgängesrätt med dottern blir alltmer kringskuren. När hon och Therese ger sig ut på en bilresa genom USA tvingas de så småningom inse att Carols make låtit en privatdetektiv skugga henne för att samla bevis för den före detta hustruns perversioner och olämplighet som mor. Det här var ju mitt i McCarthy-erans upptrappade misstänksamhet mot homosexuella, och till slut tvingas Carol till ett omöjligt val.

Romanen är en levande skildring av dessa kringskurna livsvillkor och har stått sig förvånansvärt bra. Highsmith skapar en spänning mellan den obönhörliga dragningen kvinnorna emellan och deras faktiska valmöjligheter. De är inte enbart offer för ett fördomsfullt och snålt samhällsklimat, utan lika mycket aktörer som väljer att gå emot strömmen. För Therese del är det på en gång ett sätt att växa upp och en vägran att infoga sig, förebådad inte minst genom hennes blick på ett litet elektrisk leksakståg på varuhusavdelningen där hon jobbar:

Det lilla tåget var i gång när hon klev ur hissen på morgonen och när hon slutade på kvällen. Hon kände att det förbannade den hand som slog på kontakten varje dag. I lokets skakningar i kurvorna, i dess vilda färd ner för spårets raksträckor kunde hon se ett frenetiskt och lönlöst flängande efter en tyrannisk herre. Det drog tre pullmanvagnar i vilka pyttesmå människofigurer vände sina bistra profiler mot fönstren, efter dem kom en öppen godsvagn med riktigt miniatyrtimmer, en godsvagn med något som skulle föreställa kol och slutligen en bromsvagn som slängde i kurvorna och hängde fast i det framrusande tåget som ett barn i sin mammas kjolar. Det var som något som drivits till vansinne av fångenskap, något redan dött som aldrig kunde stillna, som de smäckra, viga rävarna i Central Parks djurpark vars komplexa stegmönster upprepades och upprepades när de vankade runt i buren.

Önskan att bryta sig loss finns där redan från början och kärleken fungerar kanske som ett medel, en katalysator, för att göra det? Frågan är bara hur långt man måste fly, om friheten ens finns inom räckhåll?