Jag kommer inte ihåg när jag läste Glaskupan för första gången, men kommer fram till att det måste vara minst 25 år sedan. I och med Elin Cullheds Eufori och en plötslig besatthet av Sylvia Plath läste jag om den med ny behållning. 

I Glaskupan rör vi oss i 1950-talets New York där Esther Greenwood tillsammans med elva andra unga kvinnor vunnit en tävling i en modetidning genom att skriva essäer, noveller, dikter eller artiklar. Vinsten är en månads betald vistelse i New York.

Sommaren är varm och kvalmig och New York är täckt av en fuktig dimma. De tolv unga kvinnorna har inkvarterats på hotellet Amazonen, ett hotell som närmare liknar en studentkorridor än ett riktigt hotell. Hotellet bebos endast av kvinnor, de flesta från välbärgade familjer som går sekreterarskola innan de med största säkerhet kommer gifta sig och skaffa barn. 

Esther kommer från Boston men har innan den här resan aldrig tidigare varit utanför New England och hennes förväntningarna på New York är stora. Trots detta känner Esther rätt snabbt att något är fel. Dels tänker hon mycket på makarna Rosenberg, som dömts till döden för spionage och ska avrättas. Sen känner hon sig dessutom styrd och ofri. Dagarna för de unga kvinnorna är inrutade och fyllda av aktiviteter och vistelsen som gav förhoppningar om ett friare liv blir något helt annat. 

Jag förmodades roa mig som aldrig förr.
Jag förmodades vara avundad av tusentals andra collegeflickor precis som jag över hela Amerika, som inget hellre önskade än att få trippa omkring i samma lackskor, storlek trettiosju som jag köpt på Bloomingdales en lunchrast tillsammans med ett matchande svart lackskärp och en svart lackväska.
…
Det var bara det att jag inte styrde någonting, inte ens mig själv.

De uppenbara klasskillnaderna och vad en ung kvinna kan förvänta sig i femtiotalets Amerika märks i relationen mellan dem som vunnit novelltävlingen. Doreen, Esthers rumskompis, ser livet som någonting lätt och hon roar sig på alla sätt hon kan. Hon går på rätt skola, har rätt kläder och har råd att inte bry sig för mycket om utfallet från vistelsen i New York. Men för Esther ligger prestationsångesten ständigt och lurar. 

Hennes relation till barndomskärleken, Buddy Willard, tar också en annan vändning när hon upptäcker att det är olika regler och förväntningar på dem på grund av kön. Buddy och Esther har redan en något så när utstakad väg framför sig, men när Esther får reda på att Buddy har haft en sexuell relation med en servitris ställer det hennes bild av honom på ända. Hur kan han spela så oskuldsfull när han skaffat sig erfarenheter av detta slag? Hon reflekterar även över att hon inte gjort samma erfarenheter ännu.  

När Esther inte kommer in på skrivkursen hon sökt efter New York-vistelsen infinner sig en stor tomhet. Det finns ingen mening med att gå upp ur sängen och det finns ingenting att se framemot. Hon blir alltmer skör psykiskt och dras mellan livet hon vill leva och livet hon förväntas leva.

De detaljerade känsloyttringarna och miljöbeskrivningarna i boken har en oerhörd skärpa. Glaskupan sjuder av intryck, känslor och iakttagelser. I dagsläget skrivs det öppet om psykisk ohälsa, men att skriva och ge ut Glaskupan på 60-talet kan man förstå gav stora reaktioner.

Plath styr oss elegant mellan ytligheter och djup och skapar ett värld som det är svårt att slita sig ifrån. Glaskupan är lika aktuell idag som den var 1962 utifrån många perspektiv och Esthers personlighet har fångat mig igen.