Recension

: Kvinnan i den blå slängkappan
Kvinnan i den blå slängkappan Deon Meyer
2019
Weyler förlag
7/10

Mord och konst i Sydafrika

Utgiven 2019
ISBN 9789176811719
Sidor 148
Orginaltitel Die vrou in die blou mantel
Översättare Jesper Högström
Först utgiven 2017

Om författaren

Deon Meyer är journalist och författare, född 1958 i södra Sydafrika. Han debuterade 1994 med Wie met vuur speel. Översatta till svenska finns bland andra deckarna Den sista safarin (2012), 7 dagar (2014) och Kobra (2016). Flera av Meyers berättelser har även blivit film och tv-serier.

Sök efter boken

En kall, tidig majmorgon hittas en död kvinna uppe bland kullarna ovanför Kapstaden. Hennes nakna kropp är blekt och rengjord med klorin. Ingen känner kvinnan. Det handlar inte om ett sexualbrott. Det här är något annat.

Det visar sig att den mördade kvinnan är en internationell konstexpert. Specialområdet är holländsk konst från 1600-talet. Här kommer en Rembrandtlärling vid namn Carel Fabritius in. Han målade av Rembrandts unga gravida älskarinna Hendrickje Stoffels och det är den målningen som är den springande punkten i hela intrigen. Det är flera som vill ha den och den finns till och med i kopior: ”Damen i blått”. Men det jordbrukande ägarparet förstod själva inte alls vilken raritet som gått i arv i bondgården i generationer förrän frun läste Donna Tartts roman Steglitsan. Den lilla målningen av den ovanliga fågeln i sistnämnda roman är målad av samme Fabritius.

Det här är en pusseldeckare och polisdeckare med olika förvecklingar. Radarparet i fokus hos Hawks (roteln för grova våldsbrott) är poliserna Benny Griessel och Vaughn Cupido. Två manliga medelålders poliser med många typiska drag: ensamstående, alkoholiserade, lätt nördiga, överviktiga. Griessel, som levt nykter i över 150 dygn, står i beråd att fria till en förmögen, känd sångerska (nykter i mer än 700 dygn) och nu är hans största bekymmer att ha råd med en diamantring.

I slutet när Hawks-poliserna lyckas lösa konst- och mordgåtan belönas de med kändisskap och tidningsartiklar – på så vis kommer den sydafrikanska diamantringen närmare Griessel och hans sångerska. Det är nog en underdrift att jag personligen tycker att det här är stenålders mossigt – och det är av just den här anledningen som jag inte ofta läser deckare. Jag står inte ut med varken kvinnoskildringen (död eller åtrådd) eller könsrollerna (makt och medel).

Den största behållningen av läsningen är miljöskildringen. Här kommer det södra Sydafrikas natur, människor och språk fram på ett lågmält vis. De många olika etniciteterna och samhällsklasserna tangeras. Möjligen är det en sorts patriotism och nationalism som gör en lågmäld man till mördare. Han vill att konstverket ”Damen i blått” ska stanna i Sydafrika där det hör hemma sedan sekler. Bondgården där det hittas är också en väl bevarad kvarleva av ett Sydafrika för flera hundra år sedan med vita européer som inflyttare och överklass.

Även språket varvas ibland med uttryck och tilltal på afrikaans. Ett lite roligt ord i mina öron är “jissis” (“herrejävlar”) som poliserna kastar runt sig stup i kvarten. I österbottniska dialekter används (användes?) ofta “jesses” eller “jisses” som ett utrop av förvåning. Här finns något besläktat. Kanske via Rembrandts 1600-talsholländska?

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2019-06-23 00:00 / Uppdaterad: 2019-06-22 23:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7765

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?