Den danska dramatikern Line Knutzon har skrivit något om trådar. En människas relationer utgörs av trådar fästa i andra. Alltför många trådar kan man trassla in sig i, men det är samtidigt trådarna som ger oss ett sammanhang, håller oss uppe. Med alltför få trådar står man och svajar.

Adam Napier står och svajar. På jobbet har han ersatts av den unge, svarte praktikant som han självt lärt upp och det mumlas om raskvotering. Nu har han inga pengar, ingenstans att bo och ingen familj förutom den betydligt mer framgångsrike och pragmatiske brodern, som lånar honom ett försummat gammalt hus någonstans på den sydafrikanska landsbygden.

I öppningsscenen till Bedragaren är Adam på väg till det där huset, blir stoppad av en polis och bötfälld eftersom han vägrar att muta honom. Därpå får han en utskällning av brodern, som inte kan begripa varför han ska krångla till allting med principer och verklighetsfrånvända drömmar. I det nya Sydafrika gäller det att anpassa sig.

Samma attityd återkommer när Adams stillsamma tillvaro som självutnämnd poet med evig skrivkamp i det lilla huset störs av mötet med Canning, en före detta skolkamrat som Adam inte har mage att erkänna att han faktiskt inte minns. Canning å sin sida tillskriver ett samtal med Adam från skoltiden en ödesdiger betydelse, och drar in Adam i sitt eget luxuösa liv ute på en privat viltfarm. Motvilligt låter sig Adam förtrollas, både av viltfarmen och av den vackra Baby, Cannings svarta troféhustru – inget säger tydligen modern sydafrikan så slagfärdigt som ett rasblandat äktenskap – med sitt dunkla förflutna.

Sydafrikanske Damon Galgut har jämförts med Paul Auster och Bedragaren har onekligen något på en gång suggestivt och svalt som kan föra tankarna i den riktningen. Bara osäkerheten kring vem titeln egentligen syftar på – vem är det som är bedragaren? Är Canning verkligen den han utger sig för att vara? Är kanske alla i detta nya, korrupta Sydafrika bedragare? Eller är det rent av huvudpersonen, Adam, som bedrar – sig själv eller andra – med sin ouppnåeliga poetroll, sin önskan och oförmåga att hålla avståndet till det ganska brutala samhället omkring sig?

Osäkerheten, mystiken, ger Bedragaren ett visst driv. Skildringen av det moderna Sydafrika ger en viss skärpa. Att romanen samtidigt är lågmält skriven, med en smak av Auster och noir, räddar den säkert från en hel del inte alltför avlägsna fallgropar. Ändå når den med sin svalhet liksom inte under huden på mig. Här finns å ena sidan glimtar, inte minst i huvudpersonens dilemma – anpassa sig till ett övermåttan cyniskt samhälle eller stå där, svajande trådlös, ensam och fattig – som jag känner stor sympati inför. Å andra sidan det där lite tröttsamma Ödet, som liksom bara forsar på, som driver handling och karaktärer med sig, men i slutänden lämnar mig stående på stranden med en ganska dyster känsla av att inget egentligen går att påverka.