Den berömde författaren John Coetzee är död. I hans fotspår reser författarkollegan mr. Vincent som ska skriva en biografi om honom. Sommartid är en slags redovisning av hans arbetsprocess, en inblick i Coetzees kvarlämnade anteckningar och de oredigerade intervjuer han gjort med kvinnorna (och en man) som stod Coetzee nära. Eller inte ens nödvändigtvis nära. En är en kusin som mest verkar besviken på vad den märkliga John gjorde av sitt liv, en annan en brasiliansk kvinna som Coetzee var förälskad i – men som är hånfull mot den tafatta och socialt handikappade ”svaga man” som hon inte alls var intresserad av.

Sommartid är fortsättningen på Coetzees självbiografiska romaner Pojkår och Ungdomsår. Den skulle kunna läsas som den mest självutlämnande av de tre, romanens John Coetzee är en pretentiös drömmare med stora känslomässiga problem som misslyckas i nästan alla sina mänskliga kontakter. Samtidigt är det svårt att läsa detta mycket medvetet konstruerade romanbygge som en helt igenom ärlig skildring. Det märks att Coetzee väljer bland sina egna karaktärsdrag, förstärker dem, lägger till och drar ifrån. Ungdomsår är en mycket mer rak och naken skildring av författarens alter ego, en rotlös ung sydafrikan med konstnärsambitioner, som inte finner sig till rätta i det ogästvänliga England och till slut får ett själadödande jobb på IBM.

I slutändan spelar sanningshalten i Sommartid inte särskilt stor roll. Det är karaktärsskildringarna som är minnesvärda. Coetzee själv är en ganska osympatisk men komplicerad figur som pendlar mellan att vara patetisk och känslomässigt oåtkomlig. I kapitlen träder kvinnorna som berättar om John fram som starka individuella karaktärer. Kusinen Margot är en rationell lantbrukshustru, intelligent men fast förankrad i det traditionella afrikandlivet Coetzee lämnat, en pendang till Johns svävande europeiska levnadsfilosofi. Brasilianskan Adriana har för mycket sorg och livserfarenhet för att överhuvudtaget stå ut med den olyckligt förälskade författarpojken. Hemmafrun Julia använder Coetzee som en ventil i sitt olyckliga äktenskap. De gör alla som de vill med sina liv och i slutändan har de inte tid med någon så svag som John Coetzee, någon som tänker mer än han handlar.

J.M. Coetzee skriver nästan alltid om Sydafrika, på ett eller annat sätt. Det är också ett tema av nationell karaktär som är det mest intressanta i Sommartid. Han lägger orden om det särskilda dilemma som drabbade hans generation av vita sydafrikaner i munnen på arbetskamraten Martin:

Hans förfäder hade på sitt sätt, liksom mina förfäder på sitt sätt, slitit och släpat, generation efter generation, för att röja ett stycke mark i det vilda Afrika för att skänka till sina ättlingar, och vilken blev lönen för all deras möda? Att deras ättlingar innerst inne tvivlade på att de hade rätt till landet; en olustig känsla av att landet inte tillhörde dem utan obestridligen dess ursprungliga ägare.