Recension

: Julys folk
Julys folk Nadine Gordimer
1982
Albert Bonniers förlag
6/10

I teorin så väldigt spännande

Utgiven 1982
ISBN 9100456705
Sidor 205
Orginaltitel July´s people
Översättare Else Lundgren
Först utgiven 1981

Om författaren

Fotograf: Foto: Torbjörn Selander

Nadine Gordimer föddes 1923 i Springs, Transvaal i Sydafrika. Hon fick sin första novell publicerad när hon var fjorton och novellsamlingen ”Face to face” kom ut 1949. På svenska finns bland många andra ”Lögnens dagar” (1965), ”Tåget från Rhodesia” (1984) och ”Ett tillfälligt möte” (2002). Gordimer fick Nobelpriset i litteratur 1991.

Nobelpriset 1991 – Prisets sida om Gordimer.

Bonniers – Färlagets sida om Gordimer.

Sök efter boken

Sydafrika i början av åttiotalet. De svartas frustration över de vitas låtsade eftergifter briserar, och innan familjen Smales riktigt förmått sig ta in vad som händer är kaos och raskrig ett faktum. Bara trotjänaren July har sinnesnärvaro nog att stuva in den vita familjen, Maureen, Bam och de tre barnen, i en jeep och föra ut dem ur den brinnande staden och till sin hemby. Där väntar dem en livsstil fjärran från den bekväma villatillvaron och en osäker väntan på radiobesked om vad som händer i landet.

Bam och Maureen ser sig själva som liberala och hyggliga människor. De har länge levt i en obehaglig insikt att deras livsstil, deras roll som infödda ”vita paria-hundar i en svart kontinent”, är ohållbar. De har pratat om att flytta, men inte känt till något annat. Till slut inte kunnat få ut sina besparingar. Till slut inte gjort sig besväret.

I byn passar July upp på sina vita gäster, han kokar te och fixar fram badvatten. Men maktbalansen är inte längre densamma. Här är det inte självklart att den ena ska serva den andra – tvärtom står ju den vita familjen i tacksamhetsskuld.

Det är en teoretiskt sätt spännande osäkerhet som inträder. Vad händer när invanda roller ställs på huvudet, när det gamla systemet inte längre äger giltighet? Relationen mellan grupperna infekteras långsamt och kulminerar – i det mest brutalt öppna slut jag nånsin läst. Som läsare lämnas man handfallen. Frågan är om det blir en hälsosam chockverkan eller bara en källa till irritation.

Det största problemet med Julys folk är väl, ur ett krasst läsarperspektiv, att här knappt finns några sympatiska karaktärer. Det är svårt att identifiera sig med den vita familjens tidigare tillvaro där de svarta utgör någon sorts mellanting mellan möbler och husdjur. Där man tycker att man behandlar sina tjänare bra, men helt naturligt utifrån andra kriterier än vad som skulle vara bra behandling för en vit. Deras konservatism och misstänksamma snikenhet i den nya livssituationen är möjligen en naturlig reaktion (eller ”ickereaktion”), men gör en så förbannad. Hur stor roll spelar det om killen behåller deras bilnycklar lite för länge när han faktiskt räddat livet på dem och deras barn?

De svarta å sin sidan iakttas nästan enbart utifrån de vitas perspektiv och framstår mest som exotiska och lite skumma. Och får jag läsa ytterligare en beskrivning av en svart kvinnas breda häck är risken stor att jag skriker rakt ut. När perspektivet någon gång skiftar till de svartas handlar det mest om lättköpta haranger kring den dumma vita kvinnan som inte fattar vilka växter som är ätbara eller mystiska kaklade badrum som man hört talas om ska finnas i de vita hemmen.

Institutionaliserade fördomar kommer man inte förbi över en natt även om omvärlden förändras radikalt. Det är säkert en vettig poäng. Men som läsning betraktat går den en, åtminstone i just den här förpackningen, mest på nerverna.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2006-10-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 14:21

Kategori: Recension | Recension: #2222

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?