I sin senaste roman söker sig Nadine Gordimer inåt, mot själva varat. Huvudpersonen, ekologen Paul, är en sydafrikansk – vit – familjefar i trettioårsåldern som drabbas av cancer i sköldkörtlen. Strålningsbehandlingen gör honom radioaktiv. För att inte smitta hustrun och sonen, flyttar Paul in hos sina föräldrar. Hans stilla liv i barndomshemmet öppnar för funderingar, bland annat kring glappet mellan honom – miljökämpen – och hans hustru, reklamare i famnen på multinationella företag. Samtidigt börjar Pauls mor, som tar hand om honom, att reflektera över den affär hon har haft med annan man för många år sedan. Och Pauls pensionerade pappa, som aldrig vågat satsa på sin arkeologihobby, utan försjunkit i vardaglig tristess, ser till att förverkliga sin dröm under en resa till Mexico, och förälskar sig till på köpet i en ung norska.

Jo, som förlaget påstår är det här ”en tät berättelse om hur tillvaron ohjälpligt förändras när allt ställs på sin spets”. Och visst är Nadine Gordimers språk klädsamt filosofiskt när hon pendlar mellan invärtes spörsmål och sitt samhälleliga engagemang, snyggt inflikande vassa gliringar åt det fallna, men ännu existerande apartheidsystemet.

Men herregud, att något egentligen så kontrastrikt och välskrivet kan falla så platt. Jag tänker mig att den skrevs utifrån ambitioner liknande Kay Pollacks i Så som i himmelen. Att publiken ska inspireras till att ta sina liv på allvar. Men det är ju först när människor verkligen känns mänskliga som den effekten uppstår.

I Gordimers roman, där en radda livsöden mekaniskt staplas på varandra, stannar engagemanget vid: ”jaha, det här handlar om en människa, som till exempel heter Paul och exempelvis bor i Sydafrika. Han blir sjuk, till exempel i cancer. Så han börjar reflektera kring viktiga saker i livet, till exempel sitt eget liv. Och omgivningen, till exempel Pauls familj, börjar också förändras.”

Det som för läsaren kunde ha blivit ett emotionellt tigerskott – ursäkta metaforen, men med tanke på att Malmös gator förvandlats till en årsskifteskrigszon kan jag bara tänka i krutdoftande bilder – blir en femöresfjösare. Till och med Samuel Beckett får livet att kännas mer meningsfullt.