Det är något speciellt med Samuel Becketts klassiska pjäs I väntan på Godot (1952). Det går inte att komma ifrån. Jag såg den på Stockholms stadsteater i en uppsättning av Thommy Berggren med Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus i de två huvudrollerna, och var helt tagen efteråt. Det var något med deras varma gemenskap mitt […][...]

Före andra världskriget var det vanligt att svenska ungdomar skickades till Tyskland för att få flyt på tyskan, som var det första främmande språket i skolan. Min egen mamma var 1938 på språkkurs i Heidelberg och inkvarterades i en nazistsinnad familj med “mycket stöveltramp i trapphuset”. Idag, när vi sitter med facit i hand, är […][...]

Jag utgår från att du redan lyssnat på Sara Danius sommarprat. Om inte, gå och gör det nu. Seså. Nu har du gjort det, du har fått hennes bild av bråket som verkar ha skadat både Akademien och Nobelpriset till synes bortom räddning, och diskussionerna runt Bob Dylans bisarra Nobelpris framstår lite som en storm […][...]

Alan Moores nya roman – bara hans andra ”riktiga” roman, om man räknar bort Watchmen, V For Vendetta, From Hell och alla de där som bara är seeerier – är 1266 sidor lång i tre volymer och tog honom tio år att skriva. Den spänner från istiden till jordens undergång. Den har dussintals, möjligen hundratals, […][...]

Anne Carson är oerhört kunnig på antiken, något som blir tydligt i hennes författarskap då hon omvandlar och leker med den antika mytologin och det antika dramat. I Röd doc> fortsätter hon berättelsen om Geryon (G). Han är inte som i den grekiska myten en jätte med tre kroppar sammanväxta vid höfterna, alternativt en jätte […][...]

Per Lindberg är en sparsmakad poet. Sedan debuten 1985 har han låtit publicera endast fem diktsamlingar. Röstningen är avslutad är alltså den femte och den senaste. Men lika mycket som Lindberg är sparsmakad, lika utsökt är hans diktning – utsökt enkel. För det här är ett de små åthävornas författarskap. Redskapen – språket, metaforerna, bilderna […][...]

Det finns åtminstone en anledning till att jag gillar Berättelsen om Pi bättre som roman än som film, vilket är samma anledning till att jag också gillar Yann Martels senaste roman, Beatrice och Vergilius. Anledningen är det bildrika och sinnliga språket mer än innehållet. Jag kan stundtals bli besviken på innehållet, han är ingen fartfylld […][...]

En del konstnärer måste man ta på större allvar än de vågar eller vill själva för att få ut maximalt. Olle Ljungström och Magnus Hedlund till exempel. Det alltför smarta hos Ljungström och alltför göteborgska hos Hedlund får man omvandla. Lustiga ironier blir till hjärtskärande ensamhet. Hedlunds roman Någon där? har sina göteborgska stunder. Jag […][...]

”Mitt skrivande är ett utredningsarbete. Jag måste ta reda på varför så mycket är så konstigt.” Så inleder Lena Andersson sitt förord till textsamlingen Förnuft och högmod och det är någonting med det som fångar mig direkt. Precis som första gången jag hörde henne prata, på någon bokmässa, och sedan gick raka vägen och inhandlade […][...]

Eva-Stina Byggmästar är en rättvist hyllad samtidspoet. Hennes genomsensuella språk är unikt. Mitt kriterium för oundgänglig litteratur är att dess verklighetsbild förmår lägga sig över min egen – dubbelexponering. Sådan litteratur främmandegör en själv i relation till världen, och man känner sig lite mindre isolerad. Man ser Beckett-scener, hör Hemingway-dialoger, gråter Achmatova-tårar (kanske inte så […][...]