Springbrunnen har en krans av gapande fjälliga fiskar som rids av fläskiga keruber med liderliga ansikten och flygande hår. Så inleder Åsa Nelvin sin bok Tillflyktens hus. Hon beskriver i denna första, inledande mening hur det skulle kunna vara, hur det skulle kunna se ut. Sedan konstaterar hon krasst att så är det inte. I […][...]

Slutspelat, Lena Anderssons fjärde roman, har fått ganska blandat kritik. Antingen når den inte riktigt fram, eller så är den övertydlig, eller också är den hennes bästa hittills. Originell är den sannerligen, och det får väl sägas vara Lena Anderssons signum. Originell på gränsen till fascinerande konstig. Inte på något sätt svårläst eller abstrakt – […][...]

Det är så lätt att romantisera. Åtminstone jag är väldigt bra på det. Och det är inte bara min egen tillvaro, så som den skulle kunna vara, eller så som den förhoppningsvis kommer att bli, som jag romantiserar. Nej, det är faktiskt det mesta. Hur illa saker än varit och hur mycket jag än vantrivts […][...]

”Världens tårar är konstanta”, sa Beckett. Ändå har mänsklig ledsenhet hunnit varieras en hel del hittills. Under antiken sågs melankolin som ett sjukdomsliknande tillstånd mellan genialitet och galenskap. Medeltidens människa gjorde istället kopplingen till moraliska brister. Från renässansen till romantiken handlar det om ett slags existentiellt drama. Därefter biologiseras melankolin, och med Freud kommer vår […][...]

På väggen vid mitt skrivbord har jag tejpat upp en bild på Sigourney Weaver ur Alien 3. Bredvid den har jag en bild på Stig Dagerman. Stig sitter i morgonrock med papper framför sig. Jag hade den på kylskåpet i en lägenhet jag delade med en raggarkommunist i början av 2000. Jag hittade den igen […][...]

”En bok skrivs alltid under hotet om de tusen åren” skriver Bodil Malmsten i inledningen till sin bok och jag förstår precis vad hon menar. Inte för att jag har skrivit någon bok men skrivkramp har jag haft. Skrivkramp får man för att man tänker på de tusen åren, för att man börjar fråga sig […][...]

Andrej Platonovs Grundgropen skrevs, och utspelar sig, i Sovjetunionen under åren 1929-30. Det var då Stalin inledde sin första femårsplan och den stora kollektiviseringen av det sovjetiska jordbrukat påbörjades. Platonov själv var delaktig i detta, dels som övertygad socialist, om än inte Stalin-sympatisör, dels som elektroingenjör utsänd för att arbeta med elektrifieringen av landsbygden. Platonov […][...]

När mina föräldrar var små fanns det inte teve. Det är fullkomligt fascinerande. Mina barn kommer förmodligen ha lika svårt att förstå att jag växte upp med bara två kanaler (för att inte tala om frånvaron av Internet, inte ens jag fattar hur vi klarade oss utan Internet). Och det måste ha varit väldigt spännande […][...]

Slentrianmässigt hamnar jag i "hata USA-fållan" på partydiskussioner. Men det är inte hela sanningen – det är medelklassanningen, och jag börjar avsky medelklassen. Jag inser detta när jag speglar mig själv i boken, liksom bokens författare Nick Flynn speglar sig själv i sin far. Dessutom inser jag att jag är uppfödd på USA, det råa, […][...]

I sin senaste roman söker sig Nadine Gordimer inåt, mot själva varat. Huvudpersonen, ekologen Paul, är en sydafrikansk – vit – familjefar i trettioårsåldern som drabbas av cancer i sköldkörtlen. Strålningsbehandlingen gör honom radioaktiv. För att inte smitta hustrun och sonen, flyttar Paul in hos sina föräldrar. Hans stilla liv i barndomshemmet öppnar för funderingar, […][...]