”Världens tårar är konstanta”, sa Beckett. Ändå har mänsklig ledsenhet hunnit varieras en hel del hittills. Under antiken sågs melankolin som ett sjukdomsliknande tillstånd mellan genialitet och galenskap. Medeltidens människa gjorde istället kopplingen till moraliska brister. Från renässansen till romantiken handlar det om ett slags existentiellt drama. Därefter biologiseras melankolin, och med Freud kommer vår tids psykologisering.
Karin Johannissons Melankoliska rum är en genomgång av tillståndets historiska former. De bärande utgångspunkterna är två: dels att melankolin inte är en, utan flera. Begreppets bredd speglas i mängden anknytande namn. Nedstämdhet, svårmod, leda, tungsinne, modstulenhet, mjältsjuka, spleen, ennui och Weltschmerz, vart och ett med sin egen nyans. Och dels frågan om samspelet mellan individens känslouttryck och samtiden. Var 1700-talets teatraliska sensibilitetsmanér med viftande näsdukar och bräcklig lättgråtenhet bara ett socialt skådespel eller var det verkligen den tidens människas autentiska uttryck? Samma fråga kan ställas kring den melankoliepidemi som spreds genom Den unge Werthers lidanden och en mängd andra fenomen.
Johannissons styrka ligger i rikedomen av exempel. Skönlitteratur, läkarjournaler och biografier öppnar upp mot sin tids uttryck och anda. Många exempel är – som det anstår strategisk populärvetenskap – värda att memorera. Ta bara de asketiska eremitmunkarna. Isolerad i en hydda i öknen faller man lätt offer för acedians, likgiltighetens demon, även kallad middagsdemonen. Den belägrar munkens själ under dagens fyra hetaste timmar. Först får den solen att verka trög och orörlig. Sedan tvingar den munken att ställa sig och stirra rakt in i den för att se hur långt den har kvar. Han uppfylls därefter av hat och tvivel. Sedan misströstan, själväckel och slöhet. Flykt till den enkla bädden framstår som enda lösning, men detta måste munken till varje pris frånhålla sig – där lurar demonen för att avnjuta munkens slutgiltiga kapitulering. Idag hade diagnosen handlat om undernäring och solsting, men då, under senantiken, levandegjordes känslan i demonens gestalt och färgades av den tidens religiösa ramverk.
En annan pärla är Kafkas, liksom många andra melankolikers, polariserade förhållande till mat. Han drabbas av skräckfantasier om torr korv och vassa revbensspjäll. Han får för sig att han ligger utsträckt på ett golv och skärs i bitar som stekt kött. Bitarna erbjuder han en hund borta i hörnet. Han kunde bara äta ensam och anammade en dåtida kostlära som gick ut på att varje tugga skulle idisslas hundra gånger. Målet var att göra sig oberoende av mat. ”Inget är mer närande än en skiva citron”, menade han.
Sammantaget ett hyggligt hantverk av Johannisson. Framträdande är samtidens inflytande över känslolivet. Melankolin, med sina nästan ändlösa underkategorier, blir en flytande, formbar gelé som kvickt anpassar sig efter rådande sociala normer. Det finns ingen trygghet i den tanken. Snarare är det oroväckande. Känslorna slavar under samtiden, och under dessa två herrar slavar i sin tur den alltid så förbluffande, förvirrade och maktlösa individen.
Publicerad: 2009-05-18 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 19:55
En kommentar
[...] Johannisons profil på Uppsala Universitet Om Melankoliska Rum på dagensbok.com Spara / dela med [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).