Recension

: Då kan man lika gärna kittla varandra
Då kan man lika gärna kittla varandra Johan Erlandsson
2009
Atlas
7/10

Rättvisa och integritet

Utgiven 2009
ISBN 9789173893596
Sidor 304

Om författaren

Johan Erlandsson (f. 1977) är journalist och arbetar på tidningen Kommunalarbetaren. Då kan man lika gärna kittla varandra – en bok om Allan Edwall (Atlas förlag) 2009 är hans debut som författare.

Sök efter boken

Det berättas att Allan Edwall gick förbi ett dagis tillsammans med en vän. Dagisbarnen skrek ”Eeeeemil” efter honom. ”Fan vad obehagligt”, ska Allan ha sagt. ”Jag vill inte bli ihågkommen som den där elaka pappan”.

Men vi har svårt att komma undan Astrid Lindgren-figurerna när vi tänker på Allan Edwall. Emils pappa, Mattis i Bröderna Lejonhjärta och så klart, Skalle-Per – den Lindgrenska karaktär som Allan Edwall själv tyckte bäst om.

Vad som tilltalade mig var hans skeptiska attityd mot rövarhövdingen Mattis. Det sättet att se på verkligheten, underifrån, påminner mig om den tappre soldaten Svejk i Brechts pjäs, en roll som jag är väldigt attraherad av. Skalle-Pers bräcklighet gör honom bättre utrustad än de andra rövarna att konfrontera Mattis, det ger honom möjligheten att säga sanningar från ett annat perspektiv.

I Allans ord om Skalle-Per ryms mycket av hans syn på livet. Ett starkt rättvisepatos och underifrånperspektivet var centrala beståndsdelar i hans skådespelargärning, så som den beskrivs av Johan Erlandsson. Karriärframgång var inte det viktigaste, han till och med tog ekonomiska risker när han på åttiotalet startade sin egen teater på Brunnsgatan 4 istället för att ta de lukrativa roller som i det stadiet av hans karriär säkert stod uppradade på kö.

Boken tecknar bilden av en människa med oerhörd integritet. Som nästan alltid gjorde bara just det han själv ville göra. Som till exempel de finurliga och samhällstillvända visorna som fick ett uppsving i popularitet efter Allans död, inte minst tack vare Stefan Sundströms tolkningar. Allans texter handlar ofta om den svages kamp mot den starke.

Samtidigt känner sig Johan Erlandsson mer än en gång tvingad att påpeka att Allan inte var ett helgon. Att han kunde vara svår att ha att göra med privat, kunde få stora vansinnesutbrott över triviala händelser. Att även om han gav mycket i sitt arbete kunde han vara krävande som arbetskamrat. Att han var en frånvarande förälder.

Johan Erlandssons bok blir bättre och bättre ju längre fram han kommer i berättelsen om Allan Edwall. I början är det lite för tätt mellan tidningsurklippen där recensenterna hyllar den nya begåvade skådespelaren. Men det stora problemet med att skriva en biografi om Allan Edwall visar sig vara just hans integritet, svårigheten att tränga förbi de många anekdoterna ur teaterlivet för att berätta någonting om det privata livet. Det verkar som om Allan Edwall hade ett väl förseglat inre rum där han inte släppte in ens sina närmaste.

Då kan man lika gärna kittla varandra är en bok om en konstutövare med ett alldeles eget uttryck och en människa av en särskild karaktär. En berättelse om en arbetargrabb från Hissmofors i Jämtland som blir en av Sveriges mest älskade skådespelare. Den är spännande, men huvudpersonen håller läsaren på avstånd.

Textutdrag (Visa/göm)

Erik Wiklund

Publicerad: 2009-05-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 10:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3306

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?