Krönika

Kristina Lugn i mitt hjärta

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

(Ur slutdikten i ”Hundstunden” av Kristina Lugn)

Kristina Lugn är död men hon kommer samtidigt alltid att finnas. I höstas var jag på författarsamtal kring boken ”Alla kan dö” av Nina Hemmingsson och Anna Lindman. Titeln på boken kom av hur Kristina Lugn botat sin dödsrädsla när hennes gode vän Allan Edwall gick bort. Hon menade att klarar Allan att dö så kan alla dö. För mig gav det tröst och en aning lugn.

Det var min mamma som introducerade mig till Kristina Lugn. Hon pratade både om hennes poesi men också om Kristina Lugn som person. Om hur hon vågade bryta mönster och gick sin egen väg. Jag blev fascinerad av kvinnan med det vilda, röda håret och den lugna rösten. Jag såg henne ibland när jag promenerade i krokarna kring Dramaten och hon såg alltid målmedveten och intressant ut. Och jag letade upp hennes poesi på biblioteken och fastnade direkt. Hennes dikter är öppna, vardagliga men också så gripande.

När jag gick på gymnasiet hade vi kulturträffar i vår magnifika aula. En gång hade vår studierektor bjudit in sin goda vän Kristina Lugn som skulle prata om poesi. Jag minns att jag tänkte att de måste ha haft något ihop och jag kommer också ihåg att Kristina blev väldigt irriterad över att en del av ungdomarna i publiken surrade om annat. Själv var jag lagom präktig och tyckte att det hon pratade om var intressant, även om jag inte kan återge något av det i detta nu.

När en av mina allra bästa vänners mamma gick bort frågade hon mig om jag ville läsa en dikt på begravningen. Dikten jag läste var ”Du ska få ett panoramafönster”.
Utdrag:

Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla all slags väderlek.
Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer.
Du ska få ett liv som förlåter dig allt.

Få författare har förmågan att på ett så självklart och genialt vis sätta ord på svåra saker utan att det blir komplicerat. När Kristina Lugn skriver så förstår en. Orden landar i både hjärta, hjärna och mage. Jag behöver inte stanna upp och fundera utan dikterna sugs in i märgen. Så har det varit med de teaterpjäser jag sett också. Skrattet och allvaret blandas med ensamheten i Kristina Lugns författarskap. Legends never die skriver jag faktiskt på allvar här.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2020-05-09 23:26 / Uppdaterad: 2020-05-09 23:38

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?