Recension

: Hej då, ha det så bra
Hej då, ha det så bra Kristina Lugn
2003
Albert Bonniers förlag
9/10

Språket och döden

Utgiven 2003
ISBN 9100100668
Sidor 67

Om författaren

Kristina Lugn debuterade 1972 med diktsamlingen ”om jag inte” och har sedan dess gett ut poesi och dramatik. 1983 fick hon sitt genombrott med ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre”. Hon är också en framstående dramatiker och hennes pjäser sätts bl. a. upp på Dramaten och Teater Brunnsgatan Fyra.

Sök efter boken

Diktarjaget i Hej då, ha det så bra! börjar närma sig livets slutskede. Hon söker ett avsked. Boken handlar alltså mycket om döden och hur vi kan närma oss den och acceptera det oundvikliga. Men det är inte med ångest i stämman som Lugn talar. Det har hon kommit förbi.

Det är istället med ett reserverat tålamod hon närmar sig det väsentliga. Tonen i vissa dikter skulle nästan kunna komma från en folkbildare, men kunskapen som hon förmedlar är levd och kommer inte från en boklärd.

Muskelmassan krymper
när man blir äldre.
Modet sjunker.
Förmågan att uthärda
är på topp.

Diktarjaget vill berätta för oss om sina erfarenheter. Hon har gått igenom det mesta och nu har hon bara sig själv. Det finns inte några institutioner eller psykologer som kan förlänga tiden. Hoppet om att undkomma det oundvikliga kan inte längre ställas till samhället eller kärleken. Ingen vit riddare kommer över ängen, även om det är först nu som hon faktiskt skulle kunna ta emot honom.

Aldrig har jag älskat
så många män som nu
när gallergrindarna gått i baklås
om min jungfrukammare.

Ibland ser jag kopplingar till det som kallas för diskbänksrealism, mycket tack vare det raka språket och de vardagliga bilderna. Detta är förstås Lugn väl medveten om och hon försöker bryta sig loss. Hon tar avstånd från sitt eget språk, som bara tycks rinna ur henne ned på papperet, vare sig hon vill eller inte. ”Jag läcker. / Det kallas diskbänksrealism.” Hon vill inte bli förknippad med vissa ord, en stil eller ett språk. Hennes uppdrag som poet är större än så.

Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Hon söker det språk som bäst kan förmedla den känsla som hon har, ett språk som kan förmedla den erfarenhet som hon besitter.

Jag är inte
en schlager.
Jag råkar bara handla
om samma saker.
Jag har en slagdänga
i hjärnskålen.

I en annan dikt står det ”Ja, det gick en dansmusik / genom meningsbyggnaderna”. Hon går alla språkets stigar och utnyttjar alla dess möjligheter för sitt syfte. I detta sökande tycks hon komma fram till det för poeten så smärtsamma att det är omöjligt att säga det man vill säga. Likt Samuel Beckett eller Pablo Picasso tycker jag att Lugn reducerar sitt eget uttryckssätt för att bli så tydlig som möjligt.

Det finns en slaktare
mellan raderna.
Ingen kommer här fram!

Lekfullt liksom trudeluttar hon fram sina dikter om livet, kärleken och döden, samtidigt som den allvarsamma tyngden hela tiden är närvarande. Allt sker med en så stor medvetenhet att det är en njutning att läsa. Dikterna är skrivna av en poet som vet vad hon vill.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

Jag hoppas att detta inte är Kristina Lugns avsked som poet. Titeln väcker sådana misstankar. ”Kärleken är inte evig”, skriver hon, men fortsätter ”Döden däremot”. Det håller jag med om, men även dikten är evig. Hej då, och tack ska du ha.

Vi ses igen.

Textutdrag (Visa/göm)

David Enemar

Publicerad: 2003-08-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-19 15:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #821

2 kommentarer

Verkar vara en sjuhelvetes bra diktsamling och det bara klingar i eliots ekokammare av gammla svenska storheter och ramsor och annat den vill jag läsa
BRA rec.

Per Oregistrerad 2004-02-18 01:29
 

Jag tänker också på Samuel Beckett som fick motta Nobelpriset med motiveringen: "för en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning." Beröringspunkter Beckett-Lugn finns också i det här sättet att reducera uttrycket i sin diktning. Upptäckte att också att generationskamraten Ulf Lundell, som oftast kallats romantiker, på senare år låtit döden smyga sig in i sin diktning (i sångtexterna) samtidigt som texterna blivit avromantiserats. Någon diskbänksrealism a´la Lugn sysslar inte Lundell med. För söker man efter frodiga berättelser, det myllrande livet och de levande karaktärsteckningarna så får man leta på annat håll. Ulf Lundell intresserar sig inte för människorna. Han intresserar sig för människans villkor. Det är ett bestående intryck som många av låtarna på "En eld ikväll" förmedlar. Lundell visar något som kunde vara fragment av tillvarons struktur ? men i en blixtbelysning som gör alla slutsatser osäkra. Sången "Tanker" är ett exempel. I "Tanker" målar Lundell upp ett nästan helt öde landskap, en slags nordisk motsvarighet till ökenlandskapet, där han placerar huvudpersonerna. Det är påfallande hur det yttre geografiska landskapets karaktär avspeglar sig i personernas inre själslandskap. Det inre och det yttre tycks hela tiden vara tätt förbundna med varandra. Vi möter två ensamma män, Liam och Balk, som är ute på den frusna fjärden och pilkar. De diskuterar kärlek utifrån matematiska termer, men någon lösning tycks de inte finna.
Så förs Durga in i historien. "Dom kan känna hur isen skälver, vattnet väller upp ur deras hål" Vem är hon som får isen att skälva under dem och vattnet att välla upp ur det där lilla hålet som de har borrat upp i isen ? Ja, förutom namnet på tankerfartyget som går i rännan så är Durga också namnet på en hinduistisk kvinnlig gudinna, Shivas hustru. Durga är sanskrit och en direktöversättning av namnet är "oåtkomlig". Och i aktern på fartyget Durga står en kvinna och vinkar till dem. Liam och Balk blir ännu en gång påminda om kärlekens kraft och de blir ännu en gång påminda om avståndet mellan kvinna och man. De verkar inse att de aldrig kan nå varandra. Så Liam och Balk söker sig till fast mark igen, hugger sig varsin gran och går sen hem var och en till sitt. Kvar lämnas lyssnaren med sina frågor. Jag frågar mig: Ser människans villkor ut såhär ? Och har Liam och Balk försonats med de villkoren ? Är det överhuvudtaget möjligt ?

Lugn, Beckett och Lundell Oregistrerad 2005-04-18 19:32
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?