Eva-Stina Byggmästar är en rättvist hyllad samtidspoet. Hennes genomsensuella språk är unikt. Mitt kriterium för oundgänglig litteratur är att dess verklighetsbild förmår lägga sig över min egen – dubbelexponering. Sådan litteratur främmandegör en själv i relation till världen, och man känner sig lite mindre isolerad. Man ser Beckett-scener, hör Hemingway-dialoger, gråter Achmatova-tårar (kanske inte så ofta, men ibland), ler Lugn-leenden.

Anledningen till att litteraturen i högre utsträckning än någon annan konstform förmår påverka vår upplevelse av världen är att den arbetar med språket, vilket är vårt primära meningsskapande verktyg.

Men då krävs också att författaren verkligen arbetar med språket. Att man lanserar ett nytt Alfapet. Det gör Byggmästar. Exakt hur går naturligtvis inte att sammanfatta, då hade man inte behövt Byggmästar. Men läs så förstår du. Det som genast slår en är den ohämmade relationen till det språkligt belastade. Har någon författare någonsin gått så långt som hon på vägen mot det paradisiska, lyckligt oproblematiska? För den som inte kan följa henne på vägen framstår hennes lyrik som kitsch.

Men att utforska det banala är inte samma sak som att vara banal. Att drömma om det banala är inte samma sak som att vara banal.

De eskapistiska fantasierna, framkramade ur språkets egen enkla skönhet, når i Vagga liten vagabond nya höjder. Jag följer henne gärna. Drömmen och intellektet är inte kompatibla. Det som framstår som kitsch hos det senare är just nu pågående verklighet hos det förra.

Jag kan komma på mig själv – ah, en Byggmästar-vision! Med de senaste tre böckerna (Vagga liten vagabond är den avslutande delen i trilogi om kärlek) har hon gjort mig uppmärksam på mitt eget dagdrömmeri.