Jag ska börja med en avsiktsförklaring, så att vi vet var vi har varandra: jag älskade Eva-Stina Byggmästars samling Men hur små poeter finns det egentligen som kom ut 2008. Jag tyckte också mycket om de andra delarna i samma trilogi, Älvdrottningen och Vagga liten vagabond. Det är en översvallande, hjärtlig, sprittande och naturnära poesi, som nog inte är för alla: överflödet av gräs och stjärnor och mjuka lamm parat med fantasier om små grönklädda poeter som arbetar i naturens poesifabrik kan nog bli en aning mycket för vissa. Men som sagt, jag tycker det är fantastiskt.

Med det sagt så måste jag säga att jag inte alls förstår mig på hennes nya bok. Också här rör vi oss i naturen och också här är allt fullkomligt underbart, men det är också, i alla fall på ytan, så mycket plattare. All surrealism från de tidigare samlingarna är borta, och resultatet är en så ensidig och faktiskt ointressant skildring av naturen att jag bitvis undrar om Byggmästar är ironisk. Så här låter det:

en vitamininjektion
är skogslivet, men den bästa sortens
säger man till sig själv innan man
äntrar kojan, stiger in med nävertoffla
nött så att tån sticker fram och skattar
sig som den lyckligaste som sett
världens ljus!

och vidare

nämen, det var ju bara så sagolikt
vackert – jo, jo – joooo! tvivelsutan
helt enkelt härligt här

men det mest härliga
man kunde tänka sig
faktiskt -

att vandra
genom landskapet
bara så där
för ros skull!

Jag känner ju igen känslorna, men uttrycket når inte särskilt mycket längre än det man själv säger till varandra när man är ute på en skogspromenad: vad vackert det är, vilken härlig luft, vilka fina färger. Byggmästar placerar också ut människor i skogen, enstöringar, folk som vill promenera där och gärna gör det tre, fyra gånger per dag, människor som plockar bär, har kontar och bor i mysiga kojor. Ett tag testar jag läsarten att boken är en slags bakvänd kritik, och vill säga att vår tid inte uppskattar denna natur tillräckligt mycket, eller att skogarna i vår tid avverkas så att denna kultur/natur inte finns kvar, men jag kan inte egentligen få den läsningen att bottna i det som faktiskt står på sidorna, i texten.

Vid några få tillfällen låter Byggmästar naturen få liv, så som hon gjorde så ofta i Men hur små poeter finns det egentligen, och frågar sig till exempel i en kort haikuliknande strof

mäter tickorna
tiden inne i den
omkullblåsta rönnen!?

Då lever plötsligt texten, men tyvärr sker det alldeles för sällan. I övrigt är det svårt att läsa in någon mer mening i dikten än det som står uttryckligt: det är härligt att gå i skogen, det finns många träd som har vackra namn, man blir glad av en solbelyst stig. Jag sympatiserar med det oironiska anslaget, tanken att ämnet i sig – skogen – är fantastiskt nog, men tänker att om man vill åt den känslan ska man nog snarare faktiskt gå ut i skogen än läsa poesi om att göra det. Vill man läsa poesi tycker jag att man istället ska välja någon av Byggmästars tidigare samlingar.