I centrum står den konservative men filosofiskt fraserande Richard Elster, som tidigare varit verksam vid Pentagon med planeringen av kriget i Irak. Nuförtiden lever han dock långt från all action. I ett hus i Arizonas öken har han tid och luft att tänka. Och det är mycket han tänker på. Utläggningarna är fantasifulla, underhållande i […][...]

Den gyllene medelvägens blodiga spår i trafiken Så lyder ett par rader från Bo Carpelans senaste – och sista, han avled nyligen – diktsamling Gramina. Det är en variation på Horatius berömda ode om den gyllene medelvägen – en poetik utifrån den romerska antikens ideal. Jag vet inte hur man ska läsa Carpelans ord. Eller […][...]

Omslaget till Anders Olssons nya diktsamling – den första på tolv år – är talande. Den gråbleka färgen. Texten, av samma typsnitt och storlek som i boken och liksom där utan versaler. Stora tomma ytor mellan de tre tysta raderna. Och så Agnes Monus illustration på omslaget. En väv på väg att repas upp. Den […][...]

Eva-Stina Byggmästar är en rättvist hyllad samtidspoet. Hennes genomsensuella språk är unikt. Mitt kriterium för oundgänglig litteratur är att dess verklighetsbild förmår lägga sig över min egen – dubbelexponering. Sådan litteratur främmandegör en själv i relation till världen, och man känner sig lite mindre isolerad. Man ser Beckett-scener, hör Hemingway-dialoger, gråter Achmatova-tårar (kanske inte så […][...]

Han kan ju skriva svårt L.M.G. Le Clézio. Det visade han inte minst i sin ungdom, på den tiden han var Jan Guillous favoritförfattare. Men essäerna i Färder i filmens värld är allt annat än oläsliga. Här hänger han sig istället åt sinnena – le plaisir du texte. Jo, han verkar njuta. Språket flödar, unnar […][...]

Det har alltid funnits något flyktigt och rastlöst i Lars Gustafssons skrivande. Vissa har blivit otåliga inför det, som Olof Lagercrantz. Redan i slutet av 60-talet tyckte han att det var dags för herr Gustafsson att skapa något av dignitet. Men försök till storslagna mästerverk har, tack och lov, uteblivit (kanske med reservation för 70-talskvintetten […][...]

En stor del av dragningskraften hos Marcel Prousts böcker ligger i den överväldigande kvantiteten – och de kvaliteter som den möjliggör. De sju delarna av den stora På spaning efter den tid som flytt är närmast oöverblickbara. I det föds en slags frihet. När man ändå inte har någon chans att hålla ett öga på […][...]

Med några få viktiga undantag förekommer inga punkter i Jon Fosses Det är Ales/Sömnlösa. Ändå är texten lätt att följa. Den väl avvägda rytmen och de ständigt återkommande fraserna drar en framåt. Man sträckläser boken. Det är en bedrift av Fosse att få de täta textkvadraterna att sjunga med en sådan lätthet och luftighet. Trots […][...]

Poeten Joar Tiberg debuterar som barnboksförfattare med Månen blev rädd. Han har skrivit en stark allegori om sorg, kanske depression, och rädsla. Det handlar om månen som plötsligt känner att han tappat kraften – han orkar inte lysa längre. Rädd har han blivit också. För Jorden där under. Bergen, träden och ljuset. Han försöker gråta […][...]

Eva Ribich reducerar i sin senaste bok ur en dramatisk historia fram en extrem poetisk minimalism. Det är vatten så långt jag kan se och längre består av knappt femtio sidor text med i snitt två rader per sida. Meningarna är stenhårda och komprimerade. De är resultatet av ett starkt yttre tryck som tvingat fram […][...]