Den gyllene medelvägens
blodiga spår i trafiken
Så lyder ett par rader från Bo Carpelans senaste – och sista, han avled nyligen – diktsamling Gramina. Det är en variation på Horatius berömda ode om den gyllene medelvägen – en poetik utifrån den romerska antikens ideal.
Jag vet inte hur man ska läsa Carpelans ord. Eller jag förstår väl vad de betyder, men inte betydelsens funktion i verket. Är det bara en blygsam gest av en överlägsen diktarnatur? En gardering? En ventil för att på ett tematiskt plan, om än inte formellt, pysa ut en frustration över hela projektet?
Det är det jag inte vet. För i Gramina håller sig Carpelan, likt sina romerska förebilder och samtalspartners Horatius, Vergilius och Dante, till strikta mallar. Behärskning. Balans. Den gyllene medelvägen tycks, trots gliringen tidigare, vara Carpelans allt överskuggande ledstjärna i ordknåpandet: aldrig för mycket, inte heller anemiskt, aldrig oklart, inte heller tunt.
Gramina betyder gräs på latin. Och visst grönskar och frodas dikterna inom sina fasta ramar. Vad som växer fram är, liksom i föregångaren och systerboken Marginalia till grekisk och romersk diktning från 1984, en otidsenlig sång över de allra största frågorna: döden, förgängligheten, nåden i ögonblicket. Kort sagt: livets mysterium.
Det här är dikter som kan klippas ut och sättas upp på kylskåpsdörren. Enhetliga, sammanhållna, ekonomiska. Ibland små visdomar, ibland gåtor eller aforismer. Det låter kanske kvalmigt, men Carpelan har sådan total kontroll över redskapen att hans poesi vore bortkastade på något annat än den existentiella grundproblematiken i ett genomlevt liv. Upphöjd med all rätt.
Han diskuterar med sina vänner på det högsta trappsteget i den västerländska kanon. Men han känner dem så väl att han kan tala fritt. Ibland konfronterar han dem:
Verkligheten just nu, som om något nu alls fanns,
allt prat om carpe diem? Grip dagen. Vilken dag?
Den som såg dig födas eller som ser dig dö?
Får man röda hund av gamla, halvt döende – nu döda – manliga poeter som talar med sedan årtusenden döda poeter om döden, bör man gå förbi Gramina. Har man bara lite svårt för det ska man ge den en chans. I den grästäckta glänta som är Gramina kan man stanna till ett tag, gömma sig undan bruset. Här är alla välkomna, även om man inte känner till Horatius, Dante och Vergilius. Samtalet angår oss alla.
Publicerad: 2011-02-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-05 21:20
En kommentar
Fin recension till fin litteratur. Tack för den.
#
Kommentera eller pinga (trackback).