Irrlicht
Irrlicht är ett oberoende skivbolag/bokförlag utan vinstintresse. Förlagets/bolagets ambition är att ge ut framtida såväl som existerande moderna svenska mästerverk i mindre, limiterade upplagor med huvudsakligt fokus på vinyl och papper.
Läs mer på Irrlichts hemsida
Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9789197891905 |
Sidor | 57 |
I Stadsbibliotekets ekande rotunda hör jag Jessica Andersson läsa ur Den vita staden. Precis innan hon börjar läsa är det tyst, men när hon öppnar boken blir det tystare. Som om något skalas bort.
det går ljud i marken
klot av sorg far fram under jorden
vi springer genom tunnlarna
ett sekel av elektricitet
gnistrar i våra ögon
Den första dikten ger en bild av nutidsmänniskorna och samhällena vi rör oss i. Där finns de ständigt närvarande ljuden, där finns iskall, hård elektricitet men också sorg. Något mjukt. Och det är lite det jag tänker mig att det här handlar om: den mjuka människans möte med den hårda staden. Det är ett perspektiv som intresserar mig mycket.
Staden som tema är något oundvikligt såväl i samtidspoesin som i prosan – den är så ständigt närvarande att vi inte kan låta bli att reflektera över den. Det blir en nödvändighet. Om den senmodernistiska poesins landskap var naturen har i stället det urbana varit nutidsdiktens självklara val. Därför är Den vita staden på ett sätt tidstypisk, men på ett annat sätt inte. För där nutidsdikten vanligtvis lyssnar och avbildar och rör sig i ett ständigt brus stänger Den vita staden in sig, sorterar bort och koncentrerar sig på det som verkligen betyder något.
vi försöker anpassa oss till det nya klimatet
ibland ler någon
och då vill allt svämma över
Det är inte svårt att förstå. Varje mening är skriven med en kylig, avskalad självklarhet som lyser på de rena sidorna. Och det är väldigt vackert.
Men allt detta, det självklara kyligas logik, är inget jag kan ta till mig redan från början. För på samma sätt som något svalt och avskalat kan vara vackert, kan det också upplevas som distanserat och konstlat. Jag läser och läser, vänder blad och tänker: ja, det här är poesi, det är vackert, men sen då? Det är någonstans som om jag letar efter mer kontraster, hårdare ord – kanske kort och gott mer och tydligare känslor i texten.
Den vita staden är ingen omedelbar diktsamling. En ofokuserad läsare drabbas inte direkt, utan måste läsa om. Men om man orkar, om man tar sig förbi den där spärren och fortsätter upptäcka visar sig snart fler nyanser än de som kommer av det mest uppenbara. Den vita staden är inte bara något vi lever, det är också en poesi att återvända till.
Publicerad: 2011-02-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-15 14:55
3 kommentarer
[...] This post was mentioned on Twitter by Boklans, BokbloggsNytt. BokbloggsNytt said: dagensbok.com: "Jessica Andersson "Den vita staden"" http://bit.ly/gk4lf5 [...]
#
får jag låna?
#
Ja, självklart!
#
Kommentera eller pinga (trackback).