Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 9127108201 |
Sidor | 68 |
Jag gick samma skrivarkurs som Kristofer för en 8-9 år sedan, jag tappade bort honom någonstans i Stockholm för 5-6 år sedan. Jag fann honom åter för en 3-4 månader sedan och det han ville skryta om då var att han skall bli utgiven och nu har jag läst hans diktsamling!
Det i sig är underbart att jag fann honom innan han dök upp som ett anonymt recensionsexemplar av en bok.
Jag har tittat på boken i veckor, den är blå och vacker, ljusblå med onumrerade sidor och det är en kvinnosiluett med björnhuvud på framsidan av den. Hon sitter. Lika smakfull och stilren som bokomslaget är, är orden i den också.
Lågmält var Kristofers favoritord då, jag söker det i texten, det brukar vara med men det är inte med längre. Det var ju ett tag sedan men det finns andra ord i texten som är som egna universum, som: blötan, skaren och vulva. Kristofer låter påskina att poesi görs av ord. Det är en ordkonst.
Det finns ett anslag av saga, en berättelse, en myt som går igenom diktsamlingen eller dikten, jag läser lika väl hela boken som en dikt eller som en saga, en berättelse som dock är så avskalad så det kan vara något som vi kallar poesi. Jag ryser på vissa ställen, det finns katharsispunkter, då det händer något med den mjuka fogliga texten. En metamorfos från björnunge till fågel:
du böjer dig framåt
doppar näsan i blötan
blötan den svarta
orimligt svarta
förvandlar dig till vråk
och höjer vingarna i luften
under granarnas låga venväv
svinga dig uppåt människa
bli inte kvar
Jag tycker det är skönt att det finns ett berättande. Jag vet inte vad som berättas egentligen, kan inte se in i diktarens privatliv och säga så var det, han åt stekt ägg till frukost och kvinnan lämnade honom efter att hon hällde den stekheta skyn ur stekpannan i pannan på honom där han satt med sin äggmacka. Det finns ändå ett sånt berättande, som en saga, som en spindelväv, som när Kristofer ler i mjugg.
Detta är en högst kvalificerad debut, den är avskalat genomarbetad, det är avrundat, avslutat men ändå läser jag diktsamlingen från början när jag nått slutet. Jag söker något. Jag har känslan av en berättelse och jag återgår och söker dess början, mitt och slut.
Men upptäcker att berättelsen går upp i rök och jag sitter med famnen full av poesi, luden, mjuk men hotfull. Och nu stillar jag en diktsamling. Nu skingrar jag en ordsamling.
du har drömt länge
du har drömmar
du har drömt länge nu
du minns inte en dag utan dessa drömmar
du har aldrig velat vakna
du vill inte vara vaken
du vill inte vakna
du vill drömma
dessa drömmar är dina
Publicerad: 2005-02-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-14 23:39
4 kommentarer
Jag har egentligen inget emot recensionen. Det var bra att du/Csabi påpekade att du känner författaren, men det är tvivelaktigt att recensera en bok om författaren är en bekant. Det kan ge upphov till positivare eller negativare kritik än vad som annars hade skett. Jag menar bara att även själva författaren blir en del av kritiken när det enbart ska handla om boken. No hard feelings!
#
Vi har haft livliga diskussioner om detta inom redaktionen. Jag är personligen för en väldigt hård linje; man ska inte recensera författare man har en relation till. Vad vi kom fram till gemensamt var att det viktiga är att man tydligt talar om vilken relation man har till författaren så läsaren själv kan ta med det i beräkningen. Det låter oss recensera det vi vill samtidigt som besökaren inte blir förd bakom ljuset. En bra kompromiss.
#
jag tycker recensionen var för subjektiv och hade anslag av groupie-mentalitet.Är du kär i Kristoffer?Är du en björn?
#
Även jag befann mig i den här skrivargruppen för i vår exakt tio år sen. Då kanske jag inte får groupieskriva nån kommentar? Avstår kommentera recensionen som sådan. Tycker däremot Björn Hagströms resonemang verkar riktigt. Hur ska man annars kunna bedöma nåt och nån i ett litet land där alla verkar känna nån som känner nån annan som känner nån. "Är du en björn?", vad är det för larv? Kör hårt Csabi och skit i mellanmjölken.
#
Kommentera eller pinga (trackback).