Recension

: Landskapet
Landskapet Petter Lindgren
2005
Albert Bonniers förlag
8/10

Välförsedd diktardepå

Utgiven 2005
ISBN 9100102652
Sidor 144

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Petter Lindgren är född 1965 och har sina rötter i Örebro. Sedan 1988 bor han i Stockholm. 1994 debuterade han med den prisbelönta diktsamlingen Långtbortistan. Därefter utkom diktsamlingarna Porträtt av en död småbåtsägare (1997), Ett trögare slags bläck (2000) och Landskapet (2005). Han har även medverkat i fotoboken Slussen (1998), där han skrev poetiska texter till Lena Granefelts bilder. Mellan 1998 och 2001 var han redaktör för Lyrikvännen. Nu är han vid sidan av sitt författarskap frilansande kulturjournalist på Aftonbladet och kritiker med inriktning på barnkultur.

Sök efter boken

Att säga att Petter Lindgren har gjort det enkelt för sig är att göra det väl enkelt för sig själv. Man har helt enkelt missat själva grejen. Men visst är det lätt hänt. Dikterna kan liknas vid ett kollage, ihopsatt av några kvarlämnade brev, diverse anteckningar, böcker och uppslagsverk från Lindgrens döde morfar (som led av depressioner och själmordstankar vilket Lindgren fick veta först efter hans död). Resultatet är en fåordig poesi med hög densitet, med mycket vitt på sidorna. Nyckelord som återkommer bär på gåtfulla, ofta associativa och förmodligen högst privata betydelser. Lätt alltså att tycka att det här skulle representera något slags postmodernt poesisnobberi ägnat dem som har förstått … Men det är i mina ögon att göra Lindgrens nya mycket stor orättvisa.

Ingången till hela samlingen är efterordet. Där blottlägger han hela tillblivelseprocessen. Han är led, trött på sig själv och sitt sätt att skriva, som han uttrycker det. Det går helt enkelt inte att skriva vidare på tidigare poetiska framgångar. Han söker ett nytt uttryck. Med detta i baktanke får titeln Ett trögare slags bläck från 2000 en konkret betydelse. Att känna sig förutsägbar måste vara en poets mardröm, men att reduceras till att bli ett exempel på sig själv ännu värre. Poeten har väl då egentligen bara två val: lägga av eller söka efter ett nytt landskap.

För Lindgren blev det en gräv-där-du-står-diktning.

Men jag läser inte Landskapet som ett porträtt av en morfar. Han är visserligen utgångspunkt för både språk och stämning, men resultatet något helt annat. Som Frankenstien när han syr ihop sitt monster, försöker Lindgren ge liv åt sin diktargärning, som han själv alltså verkar skeptisk inför, med hjälp av de kroppsdelar/texter/minnen han har samlat på sig efter sin morfar. Det är ungefär så jag läser Landskapet. Minnena är förstås privata, men det individuella blir tillslut universellt. Och det är som vanligt lätt att känna igen sig i bilderna som Lindgren målar. Kanske för att jag själv är väl förtrogen med miljöerna?

Ändå kommer du känna igen dig om du läst honom tidigare. Lekfullheten och nyfikenheten på språket och hur det kan ge liv åt och beskriva olika intryck finns kvar. Men här ännu mer en nybörjares perspektiv, som den lille pojken på besök hemma hos morfar och alla hans grejer. Med stora ögon testar han sig fram.

Det här är inte den lättaste och folkligaste diktsamling som Lindgren skrivit. Uppslagsverk kan vara bra att ha till hands. Men det är en av de intressantaste, tycker jag. Och därmed har Lindgren skrivit ur sig ur det fack som många vill placera honom i.

Det tycker jag känns jävligt skönt.

Textutdrag (Visa/göm)

David Enemar

Publicerad: 2005-02-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-08 10:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1536

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?