Petter Lindgrens poesi manifesterar associationens makt: detaljen ger tanken liv och flyger iväg. Ofta är det fråga om faktiska bilder, exempelvis en detalj i ett fotografi som får utgöra startpunkt åt kedjan. Förkärleken till fotografiet har en framträdande plats i Lindgrens två tidigare samlingar, och återkommer även här i både motiv och form.

Den underhållande dikten "Klondike" fantiserar över hur världen ser ut genom linsen till ett rektoskop, (instrument för undersökning av tjocktarm), men åt fel håll så att säga; allt som över huvud taget uppfunnits och alla människor som bidragit till att undersökningen kommit till stånd, funnits till för just detta ögonblick och ändamål!

Annars utmärker sig här den något längre dikten "Allt som är för tungt för att flyga", inte bara genom sin längd, utan även att det rör sig om en riktigt bra och stor. Den börjar med den återkommande raden: "På myrorna m myrorna m myrorna hornsgatan stockholm" och skildrar ett besök i denna andrahandsbutik. Ett slags nedstigande i dödsriket där ingen går säker.

Helt plötsligt kan det visa sig att man ser sitt eget namn i Vem är vem från 1956, eller att man möter sig själv som anställd i affären. Det är inte bara idén som är lysande, utan även den musikaliska dräkt som dikten bär, vilket i Lindgrens poesi känns nytt, fräscht och, får man hoppas, leder till fler höjdpunkter.

Ty även om Ett trögare slags bläck bjuder på några lysande små dikter och en stor, så finns här mycket av det man kunnat läsa tidigare, men som här upprepas. Den omedelbara associationen, som framförallt "Porträtt av en död småbåtsägare" bjuder, är här något mekanisk. Men efter denna mellanbok, är jag benägen att tro Lindgren om en nästa diktsamling bra och stor rakt igenom.