Recension

: Lingua franca
Lingua franca Kristina Ersson
2001
Albert Bonniers förlag
6/10

Intet nytt från lyrikfronten

Utgiven 2001
ISBN 9100575887
Sidor 75

Om författaren

Kristina Ersson är född 1982 och bor i Alunda utanför Uppsala. ”Lingua franca” är hennes debut.

Ersson på Bonniers – Förlagets sida om författaren.

Sök efter boken

Bonniers har alltsedan 1994 utgivit debuterande poeter i serien Ny lyrik, ett par tre titlar om året i pocketformat. Detta eftersom nästan all poesi är förlustaffärer för förlagen, debutanter i synnerhet. Många av namnen faller snart i glömska, om de överhuvudtaget läggs på minnet, andra får en ny chans som etablerade poeter med inbundna diktsamlingar, t ex Petter Lindgren och Lotta Olsson (bägge debuterade 1994 i Ny Lyrik).

Vid en genomgång av dessa namn kan man konstatera att hela 75 % är kvinnor, 15 st, vilket kan tyckas konstigt, men säkert en följd av att svensk poesi i slutet av åttiotalet upplevde en kvinnlig renässans med namn som Katarina Frostenson och Ann Jäderlund. Det är i kölvattnet av deras grammatiskt sönderbrutna vers, där associationer måste tillmätas större tyngd än uppenbart innehåll och mening, som vi inte bara ser denna kvinnliga dominans, utan även en liknande form.

Kristina Ersson skiljer sig på det sättet inte så mycket från senare tids huvudfåra, t ex Anna Hallberg, som även hon debuterade i år. För att gestalta en kroppslig alienation använder hon ett språk som i sig vänder sig inåt och bakåt, det stöter och provar sig fram mot en egen grammatik. Ofta cirkulerar dikterna kring djur – fluga, leguan, bläckfisk – vilkas rörelser och ljud dröjer i diktarjagets kropp.

Ögon. Morgonen är här. Fågel, med
Strupe full av glas, kraxar
[...]
Vem är hon? Jag kan inte se
Hennes ansikte.

Här manas obehagskänslor och äcklet inför sin egen organism och omvärlden på löpande band. Ofta mycket suggestivt, stötvis och träffsäkert.

En invändningen mot Ersson är vad jag uppfattar som likformighet, eller oförmåga att bryta sig ut till ett eget och bärande språk, eller en inbjudan till läsaren. Det sker, i mina ögon mot slutet, i rader som

Säg att evigheten är ett påfund.
Snälla, inget universum
Var sak

på sin plats Varför
Tillhör jag
De bedragnas kotteri?

De ger uttryck för ett klart ställningstagande, en stark önskan som känns tilltalande. Förhoppingsvis befinner sig både poeten och läsaren i början av denna bekantskap.

Anders Edwartz

Publicerad: 2001-10-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-28 23:53

Kategori: Recension | Recension: #342

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?